Tänk alltså. När natten kommer för att stanna vaknar tankarna. De far hit och dit. Och snurrar nästan snabbare än ljusets hastighet. Pax för att bli en morgonmänniska i mitt nästa liv, viskar jag till natten. För tänk. Vad fint det skulle vara att vara morgonpigg. Vakna när timman är ung. Och bara vara pigg och glad liksom. Kanske i nästa liv som sagt. För jag tror nog på ett liv efter detta.
Händerna ömmar. Och ryggen värker. Men buskarna är fina igen. Jag hoppas att de uppskattar det. Jo, men det gör de nog. Idag har jag lärt mig att busvissla. Inte så väldans högt och bra, men jag är nära.
I morse gick jag och Franke vår vanliga morgonpromenad. Den är himla fin. Och gör gott för en morgontrött.