Romanen som är svart, spännande och sorglig

I Dennis Lehane´s realistiska roman Patient 67 får vi följa sheriffen Teddy Daniels. Året är 1954 och Teddy och hans nya partner Chuck får i uppdrag att åka till ön Shutter Island för att utreda ett polisfall. Ett fall som handlar om en kvinna som har rymt från ett hårdbevakat sjukhus som inhyser mentalsjuka brottslingar. När de kommer fram till sjukhuset tätnar mystiken likt moln inför ett oväder. Det verkar nämligen obegripligt hur en kvinna kan försvinna från en cell utan att ha gjort några skador på varken fönster eller dörr. För hon kan väl inte ha gått igenom väggarna? Efter sig lämnar kvinnan en kod som ihärdigt sysselsätter Teddy och Chuck, eftersom de tror att koden kan leda dem till kvinnan.

Med en superhjältes förmåga skildrar Lehane miljön på ett äkta och, för mig, älskvärt sätt. Det känns som att jag går i mentalsjukhusets mörka kalla korridorer, och detta får mig att rysa och känna ilningar längs ryggraden. Romanen är svart, spännande och sorglig. Så svart att jag är rädd och känner obehaget i nackhåret. Så spännande att jag, när jag helt fördjupade mig i boken, glömde bort att rasta hunden och äta. Så sorglig att jag inom mig skrek "why, oh why?".

Personskildringarna är inte sämre de. Genom att med briljans ta mina syn- och hörselintryck i sin ägo, gör Lehane att jag kan höra de ekande hjärtstoppande skriken och se de hasande pilllerknaprande patienterna i korridorerna.

Berättelsen innehåller mystik, minnen från det förflutna och en misstänksamhet mot sinnena. Jag förstod inte inledningen förrän jag hade läst slutet, och jag förstod inte innehållet förrän jag kom till slutet.

Romanen som svalde mig och mina sinnen.

Slöddrande lama

Nu är bettskenan på plats.

Jag var hos Specialisttandvården i torsdags och hämtade den.

Den ställer till med mer besvär än nytta.

När jag har den kan jag inte sova eller prata och salivet har plötsligt börjat produceras så att jag känner mig likt en spottande lama.

Nu är alla The-saw-4-känslor som bortblåsta.

Istället har jag en gnagande känsla av saliv-slöddrande-freak-lama.

The saw 4

Jag har varit hos Specialisttandvården för att undersöka min knäppande käke. Den inte bara knäpper. Nej, den fastnar, hoppar, värker och förstör mina måltider genom att göra allt det föregående. Tandläkaren bestämde därför att ge mig en bettskena som jag ska använda 10 -12 timmar varje dygn. Och eftersom jag inte sover så mycket innebär det att jag även måste ha den en del vakna timmar också. I så fall blir det när ingen, absolut ingen, ser mig.

För att få en en bettskena som passar var tandläkaren tvungen att göra ett avtryck av min under- och överkäke. Detta innebar att jag fick en konstig plåtform, som fick mina tankar att vandra till filmerna The saw, inkörd i munnen som var fylld med en gul geggamojja och som smakade och såg ut som modellera. Den skulle sitta på käken i en minut på varje sida, och dessa minuter kändes som timmar. Jag fick andas genom näsan eftersom min mun var full av den gula geggamojjan, och jag kunde inte sluta tänka på The saw. Det kändes som jag var ett av offren och att min käke skulle ryckas ut om jag inte slet ut nyckeln till plåtformen, som fanns i tandläkarens mage, innan minuten var över.

Min medverkan i filmen?

När minuten hade gått, kändes det som att min käke skulle slitas ut på riktigt. Den gula geggamojjan hade stelnat och formats efter mina tänder och tandläkaren fick ta i ordentligt för att få ut formen. Det kändes som att tand efter tand rycktes loss.

Inte nog med det. När utprovningen av bettskenan var överstökad utan några utslitna käkar, hade jag gul geggamojja över hela ansiktet som tandläkaren hade kletat dit. Jag tror och hoppas att jag fick bort allt innan jag påbörjade min färd hemåt - med käken i behåll men med gula spår efter den hemska saw-upplevelsen.

De eller dem?

Jag har kommit på ett nyårslöfte så här i efterhand.

I alla dessa år har jag nämligen haft svårt att veta när jag ska skriva de eller dem. Det känns inte helt okej att skriva dom, eftersom det är talspråk. Och eftersom jag nu är inne på halva tiden av programmet textdesign, tycker jag att det är dags att jag lär mig denna regel nu, en gång för alla. För jag kan ju inte chansa sen när jag kommer ut i arbetslivet!

När man ska skriva de ska man kunna sätta in jag.
När man ska skriva dem ska man kunna sätta in mig.
Och är man osäker ska man skriva de, eftersom det är minst risk att det blir fel då.

Så detta är mitt nyårslöfte, att lära mig använda de och dem på rätt ställen.

Lyckospark till mig!

Nobba nyårsknallar!

Jag trodde aldrig att jag skulle uttrycka mig med ilska och irritation över alla dessa nyårssmällare. Men nu när jag har blivit hundägare så är det min rättighet.

Nyårsafton var inte som den brukar vara, eftersom lilla Franke var livrädd för alla otäcka och oförklarliga pangjlud och sken på himlen. Han vågade knappt gå utanför dörren tack vare alla snorungar som sprang omkring i dagarna tre med raketer i högsta hugg. När vi var inomhus och han hörde en smäll hukade han sig och tittade upp mot taket. Kraken, trodde att de till och med avfyrades inne.

Det borde väl räcka med fyrverkerierna för allmänheten vid tolvslaget?

Nej, då ska alla dårfinkar fyra av dessa pangare i tre dygn. Och vem är det som får städa bort allt skräp, och är det någon som ens bryr sig om alla raketer som stannar kvar i atmosfären och förstör miljön?

Om inte för de stackars hundarna, så för miljön: nobba nyårsknallar!