torsdag, mars 29, 2007

Våren äro kommen

Vårtecken som jag har lagt märke till:

Myrstack.

Citronfjäril.

En trött och tjock humla som höll på att krocka med mig.

Äckliga flugor som antingen surrar lite nyvaket, eller som fortfarande ligger och sover utanför vårt förråd på vinden.


Glassar - jag har redan ätit för många glassar, och sommaren som inte ens har kommit än.


Pluggvägran - det är ju så mycket trevligare att strosa omkring ute i solen och dricka kaffe på balkongen än att sitta instängd framför datorn.


Tåbira - det är nog dags att ställa in vinterstövlarna i garderoben.


Solens sken som avslöjar hur smutsiga mina fönster är, och hur dammigt det egentligen är i lägenheten.


Semesterplaner - jag och Majki har så sakteliga börjat planera vår sommarsemester.


Grill - när jag och Majki var ute och promenerade härom dagen såg vi några som startade igång engångsgrillen.


Joggare - ivriga och hurtiga som bara den ses dom kuta omkring staden vid alla tänkbara och otänkbara tidpunkter.


Vovvsingar - dessa söta vänner lufsar runt och leker med sina mattar och hussar i parker. (Jag och Majki har i evigheter pratat om att skaffa oss en liten dvärgpinscher, och att se alla dessa söta vovvar gör att jag vill, vill, vill ha ännu mer!)


Balkonghysteri - det kryper i hela min kropp av balkonghysteri. Jag vill snarast möjligast fixa balkongen till en mysig våridyll med blommor och trätrall.


Glada människor - dom flesta tycks ha vaknat upp ur vinterdvalan, förutom Macke som är en antivårare.

lördag, mars 24, 2007

Loppisfreak och en djävul till tand

Idag har jag irrat omkring på loppisar med Bästisen och hans Basa-girl. Värst var det på Pingstkyrkans loppis där det kryllade av folk, särskilt pensionärer. Inget ont om dom, jag menar dom har ju byggt upp landet och hela den biten, men jävlar i havet vad söliga och pillriga dom är. Små små bäbissteg och allt ska pillras och kännas på, och synas in i minsta detalj. Eftersom jag ibland har lite problem med stora och trånga folkmassor, fick jag vid flertalet tillfällen räkna tyst till tio och ta flera djupa andetag för att inte slå mig för bröstet och vrålskrika: "Skingra er, jag måste ut härifrån!" Det var rumpor, knän, fötter, och armbågar. Varav en armbåge stångade min högra tutte (vilket roligt ord!), när jag hade fått nog av loppisfreaken och var på väg ut till friheten. Fy skäms gubbe lilla!

Loppisturen fortsatte vidare till tre andra butiker som var betydligt lugnare och där freaken lyste med sin frånvaro. Rundan avslutades på favvobutiken Ankis Loppis & Nostalgi, som är inriktat på 50-, 60, och 70-tals prylar, där jag fyndade lite roliga grejer. En kaffeburk (som Majki tyckte luktade gamla farbröder, och som han noga påpekade att jag minsann måste diska noga flera gånger innan den får tas i bruk, meh!), en gul handspegel, en gullig röd portmonä och ett supersnyggt kakfat i teak.

Hela helgen, så här långt, har jag lidit av en fruktansvärd tandvärk i en trilskande och djävulsk visdomstand. Den värker och ilar och gör så att jag har stora svårigheter med att äta. Till råga på det, ger den mig även isande huvudvärk och bultande nackvärk som vägrar att ge sig oavsett x antal värktabletter. Tanden ska inte få vinna striden därför tänker jag dränka en bomullstuss i sprit, och med både nöje och fasa trycka dit den i tanden. Förhoppningsvis stillar spritbomullstussen värken, annars får jag väl tvinga i mig några bedövande klunkar av alkoholen.

fredag, mars 23, 2007

Plattfötter och stora stortår

Vad är det med fötter egentligen? Förutom att dom ser äckliga ut, känns äckliga och ibland luktar äckligt? Lotten bloggade om komplexet fötter idag, och då kom jag att tänka på mina egna. När jag gick i 7:an på högstadiet var det coolt och snyggt att ha stora fötter, så stora att vissa till och med köpte för stora skor. Sedan huxflux var det häftigt och very important att ha små fötter varav jag gick och köpte ett par för små Dr Martens. Som klämde, mosade och gav mina fossingar skavsår. Jag stod inte ut länge med dom, och inte dom med mig.

Förutom att jag vill ha smalare spiror, atletiska armar, magrare mage och snyggare stuss så vill jag ha mindre fötter. Inte på längden utan på bredden. Jag har alltid haft komplex för mina plattfötter och för mina stora stortår. Jag har alltid velat gömma dom när jag har varit barfota, och jag har sällan haft på mig öppna skor. Tills nu. Nu struntar jag i (inte helt men nästan) om mina fötter är lite breda eller om mina stortår är lite stora. Jag står iallafall stadigt på jorden tack vare dom. Det är ju trots allt, enligt den gamla sanna klyschan, insidan som räknas.

Ps. Det är fem sopbilar som far runt utanför och sopar gatorna rena och fina igen. Jiiihoo, som jag har längtat efter det vårtecknet!

måndag, mars 19, 2007

Veliga vädergudar

Hur ska vädergudarna ha det?

Ena dagen är det vårvarmt, andra dagen är det vinterkallt. Växlandet i vädret resulterar i att jag stänger av, sätter på, stänger av och sätter på elementen hela tiden, för att jag antingen svettas eller skakar. Jag byter mellan vinterjacka och vårkappa likt en jojo. Jag pendlar i humöret mellan att vara vårglad och vinternere.

Nu får ni allt ta och bestämma er!

söndag, mars 18, 2007

Rastlöshet upphöjt till tre = tokfia

Den gångna helgen har passerat i lugnets tecken. Nästan lite för lugn visade det sig idag på förmiddagen, när jag fick värsta tokrycket och började städa som en galning. En tokryckstädning som går ut på att jag, förutom att damma och dammsuga, även sorterar bland papper. Den här typen av städning är inte alltid så effektiv eftersom vissa papper, som egentligen inte alls ska kastas, åker i soptunnan ändå eftersom jag inte vet var jag ska göra av dom. Om papprerna inte åker ner i sopen åker dom ner i en låda, redan överfull av papper, med argumentet "där inne syns dom iallafall inte". (Lådorna, om något, skulle verkligen behöva en tokfiastädning)

Efter städningen var jag ännu inte nöjd, utan gav mig iväg på en långpromenad med Lillstrumpa och Raz. Det resulterade i att vi, som nyfikna pensionärer, stannade till utanför ett hus som var bevakat av polis, brandbil och ambulans. Efter en stund tröttnade vi dock eftersom inget spännande hände. Det enda vi fick se var en brandman som gick uppför en stege och kikade in genom ett fönster, för att sedan klättra ner igen och fortsätta samtalet med dom övriga ur räddningsstyrkan.

Eftersom varken städningen eller promenaden fick min rastlöshet att stilla sig beslutade jag mig för att koka en köttfärssoppa. En köttfärssoppa för minst 300 (!) personer visade det sig, och som kommer att räcka i ett år! (Hur tänkte jag där?) Nu till kvällningen börjar jag dock känna att min rastlöshet äntligen börjar slå sig till ro, även om jag idiotiskt nog, drack kaffe för en timma sen.

För ett tag sen blev jag medlem i CityPolarna på nätet. Det är en kul grej om man vill lära känna nya människor runt om i landet, och om man vill knyta nya kontakter. Än så länge verkar det inte vara så många med från tuna, men jag hoppas på fler! Där har jag lämnat ett förslag på en skrivcirkel eftersom jag vill skriva, skriva, skriva och hoppas på att det finns några fler än jag som vill det. Om det är någon som är intresserad så hojta till!

Med facit i handen är jag glad över den lugna helgen, med tanke på att jag kan behöva mina krafter imorgon, när jag ska skriva en populärvetenskaplig text och hjälpa Systeryster att flytta.

torsdag, mars 15, 2007

Back on track

Nu är jag back on track, eller åtminstone på god väg! Det känns härligt att jag imorse äntligen vaknade upp med ett leende och inte med en surmulen blick. Kanske hinderbanan är över för denna gång!

En kort hyllning till våren, som jag hoppas har kommit för att stanna:

Solen värmer bleka zombies
Fåglar berättar om sina äventyr
Alla väntar ivrigt på sopbilen
Titta, en fluga!

Bort med stövlar och bylsiga jackor
In med converse och nyinköpta vårkappan
Mopeder grävs fram ur garagen
Jag vill hoppa hopprep!

Jag har blivit utmanad av Mackitzo - detta kommer dock några dagar efter utsatt datum men bättre för sent än för tidigt- så here we go!

“Varje spelare börjar med att skriva sex underliga/egendomliga saker om sig själv. Bloggare som blir utmanade ska skriva sex saker om sig själv i sin blogg och samtidigt ange reglerna för spelet. Bloggaren väljer sex nya bloggare och gör en lista av deras namn. Efter att det är gjort skriver bloggaren en kommentar i deras bloggar för att låta dem veta att de har blivit utmanade och att de ska läsa ens egen blogg för mer information.”

1) Jag kan inte göra två saker samtidigt.
När jag till exempel tittar på tv är jag helt okontaktbar. Jag kan vara delaktig i ett samtal med att svara mm, jaa, eller neej, men när jag i själva verket inte hör någonting, nada!

2) Jag har 11 olika smeknamn.
Dessa smeknamn har dykt upp på flera olika sätt, det ena mer underligare än det andra.
Här är alla utan inbördes ordning: Soffan, Soffi, Sushi, Sossi, Sasha, Råttan, Malmstrumpa, Lillmes, Mesklutt, Gos och Gullis. (Var god och ta inte dessa i användning!)

3) Jag kan fastna med min blick.
Omedvetet kan jag fastna med blicken på någon eller något, vilket kan bli ganska pinsamt. Personen ifråga kan känna sig illa till mods av att jag sitter och stirrar, med all rätt! Men, det är inte min mening. Jag har faktiskt haft den åkomman ända sen jag var liten kicka. Då kunde jag nämligen ogenerat och oförstående med min stirrblick, stå och glo och lyssna på okända människor som samtalade. Fy skäms Sossi!

4) Jag kan retas utan dess like.
Jag älskar och har alltid älskat att reta gallfeber på mina syskon, särsilt de som är yngre än mig, hehe!

5) Jag inväntar till att göra allt i sista sekunden.
Jag lär mig aldrig att vara ute i god tid, men på något underligt sätt intalar jag mig att sista-sekunden-bestyr bidrar till en positiv stress, som jag bara måste ha för att överleva. Man lär sig inte alltid av sina misstag!

6) Jag kan inte passa tider.
Jag kommer ofta försent till möten med vänner och syskon, samt till föreläsningar i skolan. Angående jobbet, så kommer jag ofta prick den tiden som jag börjar jobba. Mina förseningar beror inte på att jag dissar eller inte har någon respekt för mina medmänniskor, jag är bara tidsoptimist! (Förlåt mig för alla gånger jag har kommit försent, och förlåt mig för alla gånger jag kommer att komma försent!)

onsdag, mars 07, 2007

Brutet löfte

När jag startade min blogg hade jag som löfte att jag skulle skriva ett inlägg varje dag. Nu har jag inte skrivit ett inlägg på... alldeles för lång tid. Jag har inte haft ork eftersom jag är mitt i en svacka utan ände, som det känns just nu i alla fall.

Det löser sig säger alla. Och oftast brukar det alltid lösa sig, men det är svårt att tro det när man är mitt i skiten.

Men det kommer nog lösa sig, till slut. Hakan upp!

torsdag, mars 01, 2007

Pölsan som innehåller allt

Recension av romanen Pölsan av Torgny Lindgren

Pölsan av Torgny Lindgren utspelar sig i Västerbottens inland under 1940-talet när lungsoten härjar. I byn Avabäck bor en man som skriver notiser om det som händer i bygden. En dag får han ett brev av tidningens chefredaktör som förbjuder honom att skriva, eftersom han anser att mannen har uppdiktat innehållet i notiserna. Notisskrivaren lägger därför ner pennan och lämnar det han påbörjat. När han 53 år senare bor på ålderdomshemmet läser han i tidningen att chefredaktören har avlidit. Först nu tar han upp pennan igen. Notisskrivaren tar vid sitt skrivande där han en gång för länge sedan startade, och här börjar berättelsen om Avabäck och de säregna människorna som lever där.

Den nye skolläraren Lars Högström, som påstår att han är immun mot lungsoten, anländer till byn. Och några veckor senare dyker den mystiske mannen Robert Maser, som påstår att han lider av minnesförlust, upp i en buss omgjord till en rullande textilvaruhandel. Båda männen tycker om att sjunga och sången förenar dem i vänskap. De upptäcker även att de har ett annat gemensamt intresse, pölsan. Männen börjar en resa vida omkring bland byarna för att finna den optimala pölsan. Pölsan som innehåller allt.

Romanen växlar mellan dåtid, när jakten på pölsan utspelar sig, och nutid, när notisskrivaren arbetar på sin notis på ålderdomshemmet. Läsaren får uppleva vänskapen mellan Robert och Lars, men även vänskapen som växer fram mellan notisskrivaren och vårdbiträdet Linda. Torgny Lindgren skriver med ett ålderdomligt språk och med en del dialektala ord utan att det blir krångligt och svårt att läsa – snarare tvärtom. De ålderdomliga och dialektala orden fungerar utmärkt i sitt sammanhang och bidrar till den tilltalande stilen som följer romanen igenom.

Pölsan är varsamt rolig, fantiserande och innehåller mysiga miljöskildringar och kärleksfulla personbeskrivningar. Lungsoten som drabbar många liv under romanens gång skildras trovärdigt och starkt av författaren med hjälp av både hörsel- och synintryck. Torgny Lindgren använder sig av metaforer på ett skickligt och tydligt sett, och de korta meningarna bidrar till att boken blir enkel att läsa. Det enda som stör läsrytmen är små faktarutor och dödsannonser som dyker upp här och var i texten. Avslutningen av Pölsan lämnas en aning öppen, och detta skapar funderingar och frågor hos mig som läsare. Det som jag fortfarande funderar på är om den optimala pölsan finns i verkligheten?