Pölsan som innehåller allt

Recension av romanen Pölsan av Torgny Lindgren

Pölsan av Torgny Lindgren utspelar sig i Västerbottens inland under 1940-talet när lungsoten härjar. I byn Avabäck bor en man som skriver notiser om det som händer i bygden. En dag får han ett brev av tidningens chefredaktör som förbjuder honom att skriva, eftersom han anser att mannen har uppdiktat innehållet i notiserna. Notisskrivaren lägger därför ner pennan och lämnar det han påbörjat. När han 53 år senare bor på ålderdomshemmet läser han i tidningen att chefredaktören har avlidit. Först nu tar han upp pennan igen. Notisskrivaren tar vid sitt skrivande där han en gång för länge sedan startade, och här börjar berättelsen om Avabäck och de säregna människorna som lever där.

Den nye skolläraren Lars Högström, som påstår att han är immun mot lungsoten, anländer till byn. Och några veckor senare dyker den mystiske mannen Robert Maser, som påstår att han lider av minnesförlust, upp i en buss omgjord till en rullande textilvaruhandel. Båda männen tycker om att sjunga och sången förenar dem i vänskap. De upptäcker även att de har ett annat gemensamt intresse, pölsan. Männen börjar en resa vida omkring bland byarna för att finna den optimala pölsan. Pölsan som innehåller allt.

Romanen växlar mellan dåtid, när jakten på pölsan utspelar sig, och nutid, när notisskrivaren arbetar på sin notis på ålderdomshemmet. Läsaren får uppleva vänskapen mellan Robert och Lars, men även vänskapen som växer fram mellan notisskrivaren och vårdbiträdet Linda. Torgny Lindgren skriver med ett ålderdomligt språk och med en del dialektala ord utan att det blir krångligt och svårt att läsa – snarare tvärtom. De ålderdomliga och dialektala orden fungerar utmärkt i sitt sammanhang och bidrar till den tilltalande stilen som följer romanen igenom.

Pölsan är varsamt rolig, fantiserande och innehåller mysiga miljöskildringar och kärleksfulla personbeskrivningar. Lungsoten som drabbar många liv under romanens gång skildras trovärdigt och starkt av författaren med hjälp av både hörsel- och synintryck. Torgny Lindgren använder sig av metaforer på ett skickligt och tydligt sett, och de korta meningarna bidrar till att boken blir enkel att läsa. Det enda som stör läsrytmen är små faktarutor och dödsannonser som dyker upp här och var i texten. Avslutningen av Pölsan lämnas en aning öppen, och detta skapar funderingar och frågor hos mig som läsare. Det som jag fortfarande funderar på är om den optimala pölsan finns i verkligheten?