Alex och Sigge pratar i mina öron medan jag drar barnvagnen backe upp och backe ner i elljusspåret. De bjuder verkligen på allt i sin podcast. Tankar, skratt och tårar. Jag rekommenderar er att lyssna på den.

Huvudvärken blir allt intensivare och återkommer allt oftare så nu har jag besökt optikern och provat ut glasögon. De jag valde kändes så himla rätt just där och just då, men om jag känner mig själv rätt så kommer jag antagligen ångra mig inom kort. Det är nog det sämsta med mig, eller det som är minst bra kanske jag ska säga för att inte vara så hård mot mig själv. Att jag är velig till tusen.

Franke är en liten linslus som snällt lyder mig när jag vill fota honom. Eller så kan man säga att han gör allt för lite snask. Fin blir han iallafall.

Billie och Franke ligger i varsitt hörn av soffan och sover. Mitt hår faller av och små testar går att finna över hela huset, det beror väl på amningen antar jag. Jag lyssnar på Tracy Chapman och andas. Jag har bara fodralet kvar, cd-skivan är sedan länge försvunnen. Då är det så himla bra att spotify finns tänker jag. Jag gör tappra försök med att dölja de mörka ringarna under ögonen som kommit smygande. Men vad gör väl det försöker jag intala mig själv.

Vi firade min mormor som fyllde 90 år. Och jag har nog aldrig sett henne lyckligare. Nästan alla kusiner var samlade och det var stoj och stök och skratt. Och mitt i allt står lilla mormor och njuter. Nöjd och upprymd. Det kändes så himla fint.

Vinden nyper mig i kinderna. Fåglarna berättar högljutt om sommaren när dem flyger söderut. Jag tittar upp mot skyn och viskar hej då. Raggsockor. koftor. kramar. Jag letar fram stearinljusen.

För nu är den här. Hösten. Och visst älskar jag den.

Kaffet smakar bränt och jag letar efter mitt tålamod. Och mig själv emellanåt. Jag har hört att det lätt blir så när man blir mamma. Att man liksom bara är mamma. Eller bara och bara, ja ni förstår vad jag menar.

Jag tänker ofta på bloggen men jag känner att jag liksom har förlorat min kontakt med orden. Flytet är borta och när jag formulerar meningar i huvudet så blir det bara pannkaka av alltihopa. Så nu ska jag försöka bli vän med dem igen. Orden alltså. Så hej blogg. Nu ses vi återigen.

Jag sjunger Rasmus på luffen och byter sisådär tio blöjor om dagen. Tröttheten försöker jag dricka bort med kaffe ur min röda mugg, men den har liksom blivit en del av mig nu. Billie och Franke är kompisar. Och häromdagen skrattade hon för första gången. Det kom så plötsligt och oväntat, och våra blickar möttes genom glädjetårar och skratt. En magisk stund som jag har fångat i mitt hjärta för att för alltid spara.

Jag luktar på henne. Säkert hundrafemtio gånger om dagen. Och för att inte tala om alla pussar. Franke är inte sämre han, han snor pussar av henne titt som tätt, och till svar får han en grimas. Men han viftar på svansen och är lika glad för det.

Fyra veckor har vår underbara unge hunnit bli. Och jag vet inte hur många gånger under de gångna veckorna som jag har tänkt att jag är den lyckligaste i hela världen. För att få uppleva den här kärleken är ju något alldeles speciellt. Fint. Och magiskt.

Jag smeker magen och undrar ömt när du vill träffa oss. För idag är ju den beräknade dagen. 9 maj. Ett magiskt datum som vi väntat på så länge. Men har vi väntat i nio månader kan vi vänta en stund till tänker jag.

Och hörrni mina vänner, nu har jag det där körkortet i min ficka.

Jag tvättar kläder åt den lille som vi väntar på. Det är en sån magisk känsla att hänga upp de små plaggen, ett efter ett. Och föreställa sig att en liten människa som är hälften jag och hälften han snart ska ha dem på sig. Jag tittar ut över trädgården och det kliar i fingrarna på mig. Jag vill kratta, plantera och gödsla. Men den där orken finns liksom inte. Så jag tar en fika till. Lyssnar på Tiger Lou. Och lägger benen högt.

Han kom hem med blommor till mig. Vackra och granna. De är ju mina favoriter dem där tulpanerna.
Jag har gått hem på graviditetspenning och försöker vila upp mig så mycket som det bara går. Men just nu är jag sjuk. Höggravid och jätteförkyld är ingen bra kombo. Jag sover nästan ingenting men försöker ta igen det med några vilopauser under dagarna. Och det här med körkortet går framåt, tusen tack för alla glada hejarop! Snart har jag det nog i min ficka.

Det här med att ta körkort går både upp och ner. Ena dagen perfa, den andra åt skogen. Hjärnan är mos. Kroppen är slut. Jag sover uselt. Att ta körkort som höggravid är inte det lättaste. Men, jag ger inte upp nu. Inte en chans. Så idag varvar jag teori med att tvätta sängkläder till bebisen.

När jag fyllde år för ett tag sedan fick jag några fantastiska tavlor i present av min familj. Och det här äpplet är en av dem. Nu ska jag bara hitta en fin plats till den.

Jag har en massa trafikregler och vägmärken i huvudet. För jag tänkte att jag skulle ta mitt körkort. Det har liksom aldrig blivit av, förrän nu. Så jag övningskör och läser så mycket som jag bara hinner. När jag äter jordgubbarna tänker jag på att jag vill ha ett eget jordgubbsland. Några rader bara, lite lagom sådär. Så att det räcker till några omgångar av vaniljglass i djupa tallrikar. När jag får chansen så passar jag på att pussa på Franke så mycket som jag bara kan. För pussar är något som den där lilla jycken gillar.

Vi firar nio år tillsammans. Han och jag. Och jag bakar men glömmer att ha i mjölken. Så vi doppar rutorna i kaffet för att de inte ska vara så torra. Jag är ganska så snurrig nuförtiden. Glömmer nycklarna. Har svårt för att koncentrera mig. Och tänker nog bara på en sak. Bebisen. Jag försöker mentalt förbereda mig för det som komma skall. Men hur sjutton gör man det, tänker jag.

Franke har vårkänslor. Han leker och vill bara springa runt i trädgården och lukta och skälla på våra nya grannar. Vi klurar på namn. Vi lägger till ett på listan, och stryker ett annat. Det finns ju så många fina namn. Himla svårt det där. Jag är trött mest hela tiden och sover dåligt. Vaknar av att Franke drömmer. Micke snarkar. Och att jag vänder på mig i sängen. Och mindre sömn blir det säger de som vet. Men det vägs ju upp av ett litet litet liv. Så vad gör väl det.

Jag nynnar på "Januari börjar året, februari kommer sen..." som man sjöng i skolan medan jag dricker kaffe i solen och lyssnar på hackspetten. Krokusen tittar fram vid husväggen och vi tar långa skogspromenader. Jag har plockat in blåbärsris. Och äter ugnspankisar vid vårt nya köksbord som jag hittade på blocket. Snart ska jag plantera om pelargonerna.

Till alla er som inte har instagram så kan jag verkligen rekommendera det. Det är lite som en fotoblogg. Men fina glimtar av vardagen. Här kommer några glimtar ur min.