Rastlöshet upphöjt till tre = tokfia

Den gångna helgen har passerat i lugnets tecken. Nästan lite för lugn visade det sig idag på förmiddagen, när jag fick värsta tokrycket och började städa som en galning. En tokryckstädning som går ut på att jag, förutom att damma och dammsuga, även sorterar bland papper. Den här typen av städning är inte alltid så effektiv eftersom vissa papper, som egentligen inte alls ska kastas, åker i soptunnan ändå eftersom jag inte vet var jag ska göra av dom. Om papprerna inte åker ner i sopen åker dom ner i en låda, redan överfull av papper, med argumentet "där inne syns dom iallafall inte". (Lådorna, om något, skulle verkligen behöva en tokfiastädning)

Efter städningen var jag ännu inte nöjd, utan gav mig iväg på en långpromenad med Lillstrumpa och Raz. Det resulterade i att vi, som nyfikna pensionärer, stannade till utanför ett hus som var bevakat av polis, brandbil och ambulans. Efter en stund tröttnade vi dock eftersom inget spännande hände. Det enda vi fick se var en brandman som gick uppför en stege och kikade in genom ett fönster, för att sedan klättra ner igen och fortsätta samtalet med dom övriga ur räddningsstyrkan.

Eftersom varken städningen eller promenaden fick min rastlöshet att stilla sig beslutade jag mig för att koka en köttfärssoppa. En köttfärssoppa för minst 300 (!) personer visade det sig, och som kommer att räcka i ett år! (Hur tänkte jag där?) Nu till kvällningen börjar jag dock känna att min rastlöshet äntligen börjar slå sig till ro, även om jag idiotiskt nog, drack kaffe för en timma sen.

För ett tag sen blev jag medlem i CityPolarna på nätet. Det är en kul grej om man vill lära känna nya människor runt om i landet, och om man vill knyta nya kontakter. Än så länge verkar det inte vara så många med från tuna, men jag hoppas på fler! Där har jag lämnat ett förslag på en skrivcirkel eftersom jag vill skriva, skriva, skriva och hoppas på att det finns några fler än jag som vill det. Om det är någon som är intresserad så hojta till!

Med facit i handen är jag glad över den lugna helgen, med tanke på att jag kan behöva mina krafter imorgon, när jag ska skriva en populärvetenskaplig text och hjälpa Systeryster att flytta.

Back on track

Nu är jag back on track, eller åtminstone på god väg! Det känns härligt att jag imorse äntligen vaknade upp med ett leende och inte med en surmulen blick. Kanske hinderbanan är över för denna gång!

En kort hyllning till våren, som jag hoppas har kommit för att stanna:

Solen värmer bleka zombies
Fåglar berättar om sina äventyr
Alla väntar ivrigt på sopbilen
Titta, en fluga!

Bort med stövlar och bylsiga jackor
In med converse och nyinköpta vårkappan
Mopeder grävs fram ur garagen
Jag vill hoppa hopprep!

Jag har blivit utmanad av Mackitzo - detta kommer dock några dagar efter utsatt datum men bättre för sent än för tidigt- så here we go!

“Varje spelare börjar med att skriva sex underliga/egendomliga saker om sig själv. Bloggare som blir utmanade ska skriva sex saker om sig själv i sin blogg och samtidigt ange reglerna för spelet. Bloggaren väljer sex nya bloggare och gör en lista av deras namn. Efter att det är gjort skriver bloggaren en kommentar i deras bloggar för att låta dem veta att de har blivit utmanade och att de ska läsa ens egen blogg för mer information.”

1) Jag kan inte göra två saker samtidigt.
När jag till exempel tittar på tv är jag helt okontaktbar. Jag kan vara delaktig i ett samtal med att svara mm, jaa, eller neej, men när jag i själva verket inte hör någonting, nada!

2) Jag har 11 olika smeknamn.
Dessa smeknamn har dykt upp på flera olika sätt, det ena mer underligare än det andra.
Här är alla utan inbördes ordning: Soffan, Soffi, Sushi, Sossi, Sasha, Råttan, Malmstrumpa, Lillmes, Mesklutt, Gos och Gullis. (Var god och ta inte dessa i användning!)

3) Jag kan fastna med min blick.
Omedvetet kan jag fastna med blicken på någon eller något, vilket kan bli ganska pinsamt. Personen ifråga kan känna sig illa till mods av att jag sitter och stirrar, med all rätt! Men, det är inte min mening. Jag har faktiskt haft den åkomman ända sen jag var liten kicka. Då kunde jag nämligen ogenerat och oförstående med min stirrblick, stå och glo och lyssna på okända människor som samtalade. Fy skäms Sossi!

4) Jag kan retas utan dess like.
Jag älskar och har alltid älskat att reta gallfeber på mina syskon, särsilt de som är yngre än mig, hehe!

5) Jag inväntar till att göra allt i sista sekunden.
Jag lär mig aldrig att vara ute i god tid, men på något underligt sätt intalar jag mig att sista-sekunden-bestyr bidrar till en positiv stress, som jag bara måste ha för att överleva. Man lär sig inte alltid av sina misstag!

6) Jag kan inte passa tider.
Jag kommer ofta försent till möten med vänner och syskon, samt till föreläsningar i skolan. Angående jobbet, så kommer jag ofta prick den tiden som jag börjar jobba. Mina förseningar beror inte på att jag dissar eller inte har någon respekt för mina medmänniskor, jag är bara tidsoptimist! (Förlåt mig för alla gånger jag har kommit försent, och förlåt mig för alla gånger jag kommer att komma försent!)

Brutet löfte

När jag startade min blogg hade jag som löfte att jag skulle skriva ett inlägg varje dag. Nu har jag inte skrivit ett inlägg på... alldeles för lång tid. Jag har inte haft ork eftersom jag är mitt i en svacka utan ände, som det känns just nu i alla fall.

Det löser sig säger alla. Och oftast brukar det alltid lösa sig, men det är svårt att tro det när man är mitt i skiten.

Men det kommer nog lösa sig, till slut. Hakan upp!

Pölsan som innehåller allt

Recension av romanen Pölsan av Torgny Lindgren

Pölsan av Torgny Lindgren utspelar sig i Västerbottens inland under 1940-talet när lungsoten härjar. I byn Avabäck bor en man som skriver notiser om det som händer i bygden. En dag får han ett brev av tidningens chefredaktör som förbjuder honom att skriva, eftersom han anser att mannen har uppdiktat innehållet i notiserna. Notisskrivaren lägger därför ner pennan och lämnar det han påbörjat. När han 53 år senare bor på ålderdomshemmet läser han i tidningen att chefredaktören har avlidit. Först nu tar han upp pennan igen. Notisskrivaren tar vid sitt skrivande där han en gång för länge sedan startade, och här börjar berättelsen om Avabäck och de säregna människorna som lever där.

Den nye skolläraren Lars Högström, som påstår att han är immun mot lungsoten, anländer till byn. Och några veckor senare dyker den mystiske mannen Robert Maser, som påstår att han lider av minnesförlust, upp i en buss omgjord till en rullande textilvaruhandel. Båda männen tycker om att sjunga och sången förenar dem i vänskap. De upptäcker även att de har ett annat gemensamt intresse, pölsan. Männen börjar en resa vida omkring bland byarna för att finna den optimala pölsan. Pölsan som innehåller allt.

Romanen växlar mellan dåtid, när jakten på pölsan utspelar sig, och nutid, när notisskrivaren arbetar på sin notis på ålderdomshemmet. Läsaren får uppleva vänskapen mellan Robert och Lars, men även vänskapen som växer fram mellan notisskrivaren och vårdbiträdet Linda. Torgny Lindgren skriver med ett ålderdomligt språk och med en del dialektala ord utan att det blir krångligt och svårt att läsa – snarare tvärtom. De ålderdomliga och dialektala orden fungerar utmärkt i sitt sammanhang och bidrar till den tilltalande stilen som följer romanen igenom.

Pölsan är varsamt rolig, fantiserande och innehåller mysiga miljöskildringar och kärleksfulla personbeskrivningar. Lungsoten som drabbar många liv under romanens gång skildras trovärdigt och starkt av författaren med hjälp av både hörsel- och synintryck. Torgny Lindgren använder sig av metaforer på ett skickligt och tydligt sett, och de korta meningarna bidrar till att boken blir enkel att läsa. Det enda som stör läsrytmen är små faktarutor och dödsannonser som dyker upp här och var i texten. Avslutningen av Pölsan lämnas en aning öppen, och detta skapar funderingar och frågor hos mig som läsare. Det som jag fortfarande funderar på är om den optimala pölsan finns i verkligheten?

Sofie till rektorn

13.00 Om en halvtimme har jag medarbetarsamtal med min chef. Och jag är nervös. Jag förstår inte varför jag blir så nervös. Det känns som att jag ska bli inkallad till rektorn för att jag har gjort något galet. Inte för att jag har blivit inkallad till rektorn någon gång, men jag kan föreställa mig att det är ungefär samma känsla som jag har nu.

Det pirrar i magen, händerna skakar lite och koncentrationen har flygit sin kos.
Pust!

14.50 Samtalet med chefen gick kanonbra! Nervositeten släppte i samma stund som jag steg innanför dörren. Det gick lätt, smidigt och jag lyckades även klämma in att jag inte är nöjd med min nuvarande lön.

Magpirret är borta, händerna stabila men koncentrationen har fortfarande inte visat sig. (Kanske ska ta en lyxig eftermiddagsnap)
Puh!

Maxisyster 16 år

Vad är det för dag idag? Jo, det är min Maxisysters födelsedag! Hurra, hurra, hurra, hurra!

Eftersom hon tycker att halsduken är snygg som äntligen är färdig efter många månaders slit, ska hon få den av mig i födelsedagspresent. Jag hoppas att hon kommer få användning av den, och att den kommer värma henne kalla vinterdagar som denna.

Grattis på 16-års dagen gumman!

En engelskalektion tack!

Hur kass är jag på engelska egentligen? Idag besannades det. Min Midisyster, 13 år, var här och det var meningen att jag skulle hjälpa henne med en engelskaläxa som hon släpade efter med. Jag var tvungen att tänka efter, inte en gång utan tre gånger innan jag kom på dom rätta orden och böjningarna som hon hade problem med. Jag tackar mitt svensk-engelska lexikon som jag har på datorn, men även min livlina Bästisen som hjälpte oss med en krånlig böjning av ett ord. Kan det vara så att det egentligen är enkelt, med tanke på att det är engelska på sjundeklassnivå, men att jag tänker i för krångliga banor? I hope so!

Den här helgen har varit så lugn och skön som jag hoppades på. Välgörande promenader, god mat - tack Lillstrumpa och Razz för middagen! - sovmorgnar, tv-spelande och slött tv-zappande.

Trytande tålamod, mutor och korvätning

Det blev inte bara ett avsnitt av Band of brothers igår kväll, det blev tre. Den serien är så spännande, rörande och realistisk att jag bara vill ha mer! Det blev orsaken till att min sovmorgon blev en aning längre än vad jag hade planerat, 11.30!? Skönt att sussa ut men jag var lite seg i huvudet när jag vaknade.

Segheten försvann garanterat efter att vi hade anlänt till IKEA. Det kryllade av folk, vilket vi hade kunnat lista ut i förväg eftersom det är löningshelg. Trångt, varmt och ett tålamod som höll på att ta slut. Men jag hittade några roliga grejer: en tv-bänk, gardiner till sovrummet, en bordslampa, en gardinstång, lite presentpapper och glödlampor. Och så självklart två kokta korvar efter ruschen och efter den långa väntan i kön till kassan, eftersom vi självklart valde fel kassa, den söliga kassan.

Så fort jag kom hem kastade jag mig över ihopsättandet av den nya fina tv-bänken. Det gick ganska smärtfritt med tanke på hur krångligt och knepigt det kan vara att få ihop ikeamöbler. Lampan satte jag nyss ihop och den får pryda det annars så mörka fönstret i matrummet. Gardinerna ville jag superdupergärna sätta upp men, men, men gardinstången glömde jag kvar i styvfars bil. Hm.

Min minisyster, åtta år, följde med oss till IKEA idag. Det var första gången som hon skulle dissa bollhavet och verkligen följa med in i butiken Efter en stund såg hon lite purken ut och då fick hon hoppa upp på vagnen (en sån som man har stora tunga varor på som man hämtar på ta-det-själv-lagret), och hon blev genast lite gladare. Men det höll inte i sig särskilt länge, nu ville hon promt till bollhavet! När vi kom till barnavdelningen sken hon upp när hon fick syn på ett rosa prinsessrum. "Ååh, ett sånt här rum vill ja ha!" Vi fick lirka lite med henne för att vi skulle få komma därifrån någon gång. Efter ytterligare en stund började hennes tålamod tryta igen, men jag mutade henne med en glass som hon skulle få så fort vi betalat våra varor. Det bet, men Minisyster kommer nog att dissa butiken nästa gång, och satsa på bollhavet istället.

Stort Ps. Jag tittade nyss min mejl, och jag klarade förvånansvärt nog duggan som jag hade igår. Jag känner mig otroligt glad och lättad!

Långhelg

Inatt sov jag mellan tre och fyra timmar, och de stunder jag sov drömde jag om alla termer och begrepp som jag hade pluggat in till duggan. När jag gick till skolan var jag coollugn, när jag satt och väntade på att läraren skulle dela ut duggan var jag coollugn, men när jag började bläddra i duggan övergick det coollugna till små krypningar i händerna, armarna, benen och tillslut i hjärnan. Jag blev nästan nollställd! Det första jag tänkte var; hur kunde jag förbereda mig så kasst? Efter en stund försvann krypningarna med min besvikelse över mig själv. Det var inte så illa, jag svarade självsäkert på en hel del frågor, men jag chansade också på en hel del frågor. Jag har inte vågat kolla upp de rätta svaren i mina anteckningar än, jag tar smällen, eller förvåningen om jag har klarat mig, sen!

Efter att ha sovit middag, det är så lyxigt att kunna göra det, skrev jag bokrecensionen som skulle vara inne idag. Jag blev supernöjd med resultatet! Så ikväll har jag bara softat och mysigt med kinamat, tv-serierna Dexter och Heroes, och med min Majki. Jag planerar att fortsätta min långa helg, fredag till måndag, i ungefär samma stil. Soffläge, god mat, snask, min dator och framförallt melodifestivalen. Men innan jag kan göra det ska jag åka till Ikea med mamma och styvfar imorgon, det är alltid lika roligt och inspirerande. Alltid hittar jag något som jag släpar med mig hem, är det inte värmeljus så är det en lampa, är det inte handdukar så är det köksredskap.

Innan jag ska sussa nanna ska jag avsluta den här sköna kvällen med att titta på ett avsnitt av Band of brothers på dvd.

Dugga - check
Recension - check

Plugga till dugga

Nio timmar kvar till duggan och inte ens hälften av det jag ska kunna har fastnat i mitt lilla huvud. Jag förstår inte varför det har varit så knepigt den här gången? Allt känns som en enda röra. Perspektivmarkörer, stilaxlar och morfologisk nivå, vad är det?
Ett tag tänkte jag ge upp och strunta i att gå dit imorgon, men tacke vare min bästa och sämsta egenskap - envisheten -vägrar jag att lämna walk over. Jag går dit, gör mitt bästa och sen får det bära eller brista. Som tur är kunde jag mejla in min bokrecension imorgon under dagen, så den har jag inte ägnat en tanke åt så här långt. Det är morgondagens problem, efter duggan.
Nu måste jag fortsätta plugga till min dugga.

Lyckospark till mig själv!

Plugg till förbannelse

På torsdag har vi dugga i kursen Skrivteknik. Jag har börjat plugga men inte kommit så långt som jag hade hoppats på när det endast är två dagar kvar till upp till bevis. Men det är inte allt. På torsdag ska vi även lämna in en bokrecension. Why oh why lägger dom alltid alla saker sist i kursen? Jag förstår inte hur jag ska kunna koncentrera mig på att plugga inför duggan och samtidigt skriva en recension... Iallafall så ska jag recensera Pölsan av Torgny Lindgren som är en väldigt mysig och för mig, tilltalande bok. (Jag kanske lägger upp recensionen här sen)

Den senaste veckan har varit full av skolarbeten och vanligt arbete. Texten om Romboleden + jobba natt + stilanalys + jobba på fritidsgården + dugga + bokrecension = trött, stressad, otålig, puh!

Jag ser fram emot fredag, då ska jag ta en välbehövlig sovmorgon, strosa runt i morgonrocken och spela ps2. Hela dagen!

Klart slut

Sofie här, kom!

Ville bara lätta mitt hjärta och berätta att jag igår natt klockan 01.34 äntligen blev färdig med min berättelse om Romboleden.

Klart slut

Ta släkten vid hornen

Jag sitter och äter frukost, (jag vet att det är lunchdags, men jag sov till tio och blev inte hungrig förrän nu) läser bloggar och väntar på Anjas åk. Det är Lillstrumpan som har ökat mitt intresse för skidåkning. Om jag känner henne rätt så har hon säkert pluggat in hörlurarna och sitter och lyssnar med andan i halsen på jobbet just nu. Hon vill inte missa en sekund! Jag hoppas bara att hennes chef Hökögat inte är på sin hökögarunda när Anja swoschar ner för backen och Lillstrumpa hoppar upp och ner och försöker viska, kom igen, kom igen, så tyst som möjligt för att inte avslöja sitt brott.

Majkis farmor fyller beundransvärda 90 år och därför ska vi slå på den stora trumman, baddabaddadunkdunkdunk, genom att fira henne på restaurang ikväll. Det ska bli supertrevligt men jag måste erkänna att jag är lite nervös. Inte för att äta på restaurang. Utan för att släkten på Majkis pappas sida kommer. Jag blir alltid lite nervig när jag ska träffa människor jag aldrig träffat förut, och särskilt när dom tillhör la släktia.


Iiiiiih, nu är det Anjas tur! Spännande! Hon går högt, halvsekunden före Bent, hon håller i linjen precis som på träningen, hon ökar avståndet, iiiiiiiih, oj, vad hon flög! 1.11.00! I ledningen! Jiiiiiihooo!

Som tur är kommer det vara barn med på middagen. Det blir så mycket roligare och mer avslappnat när barnen geggar, pratar och tjatar. Fokus hamnar mer på dom på något sätt. Kanske jag lider av något socialt-missanpassad-rädd-för-släktingar-syndrom? Nåväl, syndrom eller icke syndrom, det är bara att ta släkten vid hornen och få det avklarat.

Nu ska jag hålla tummarna för att Anja får hålla ledningen, läsa lite fler bloggar och sist men störst, försöka komma på fortsättningen på berättelsen om Romboleden.

Spegling av mig

Tyst och blyg.
Unik men kal.
Mjuka,
och hårda former.
Sex strängar som symboliserar dess personlighet.
Blyg.
Nyfiken.
Busig.
Lojal.
Glad.
Tankfull.
En vän som väntar.
Vill bli kramad, uppskattad och älskad.
Användarna nyttjar strängarna flitigt.
Ibland så hårt att en av dem går av.
Omöjlig att reparera,
inte ens med de mjukaste ord.
Skalet är nött och vittnar om dess ålder.
Insidan är livfull men skör.
Med hjälp av tidens äldsta knep kan man få den att berätta allt.
Vill vistas högt, högt upp för att synas.
Men står i hörnet.
Tyst och blyg.
Unik men kal.

Rambo i Rombo!

I förra veckan var min klass på en utflykt i Köping. Vi fick vandra en sträcka på drygt fyra kilometer, på Romboleden. Syftet med detta, förutom en skön promenad, är att vi ska skriva en fiktiv berättelse som utspelar sig i dåtid eller nutid, på någon av platserna som omger vandringsleden.

Okej, tänkte jag. Det här kan ju inte vara så svårt.

En vecka senare har jag skrivit en halv A4-sida. Huh! Och då har jag bara kommit till själva kärnan av storyn, där allt ska börja hända. Anledningen till det, är att jag inte vet fortsättningen. Ännu. Och när jag vet att jag verkligen måste prestera, att jag har tidspress, ploppar det upp tusentals andra saker från ingenstans, som jag bara måste göra. Som att läsa andras bloggar. Det har jag verkligen fått dille på, och jag har upptäckt att det är briljonertriljoner gånger roligare än att försöka hitta på en berättelse.

Det skulle vara kul att skriva om något alldeles oväntat. Som att Rambo dyker upp på Romboleden med sin stora pickadoll och allt-i-ett-kniv, som innehåller allt från kompass till tändstickor. Hur han smyger omkring med sin sönderrivna t-shirt knuten runt huvudet, och pepprar ner och slajsar upp alla oskyldiga pilgrimer.

Aaaaarrgh! Splasch! Iiiiiiiih! Pang!

Rambo med sin stora pickadoll.

Eller inte.
Nej, det skulle nog inte fungera. Jag får nog tänka om helt och hållet. Min pojkvän Majki har en väldigt livlig fantasi så jag ska nog fråga honom om han vill bli min musa. Så får det bli, annars slutar det väl med att mitt hår ligger i små testar på golvet efter alla raseriutbrott jag fått på grund av utebliven inspiration och fantasi.