Guldbyxor tack!

För att klara mig ekonomiskt som student har jag två extrajobb. Dels jobbar jag natt som vårdpersonal och dels jobbar jag kväll som fritidsledare. På grund av mina jobb, som jag är i desperat behov av, blir mina studier ofta lidande. Jag orkar eller hinner inte alltid plugga så mycket som jag vill och behöver. Ända sedan jag började studera har jag ansett att jag som student egentligen inte ska behöva jobba extra för att kunna försörja mig. Studierna ska vara ett heltidsjobb men jag studerar 60 % och jobbar 40 %, i bästa fall. I sämre fall studerar jag 100 % och jobbar 40 % vilket betyder att jag får mindre fritid och måste plugga sena kvällar och, egentligen lediga, helger för att få tiden att gå ihop.

Sveriges Radio presenterar idag en undersökning som de utfört bland alla högskolor och universitet i Sverige. Den visar att två av tre skolledningar tror att Sveriges studenter skulle prestera bättre om vi fick mer i studiemedel istället för att jobba extra. Det är ju precis detta som jag har tänkt på under mina två år som hårt slitande student och arbetare. Mats Ericsson som är rektor på Gymnastik- och idrottshögskolan i Stockholm säger följande: ”Extrajobben innebär i praktiken att många studenter idag inte studerar på heltid, något som försämrar studieresultatet.” Har vi något annat val?

Jag har räkningar att betala, skollitteratur att köpa och en mun att mätta. Kläder, skor och nöjen tror makthavarna tydligen inte att jag som student behöver. Den sista höjningen av den lilla studiepengen är ju skamlig! Ynka 300 kronor som knappt märks eller hjälper speciellt mycket i min tunna pluska. Värst blir det i sommar, jag vågar knappt tänka på det. I slutet av maj får jag cirka 5000 kronor i studiemedel av CSN, och detta bidrar till att jag måste jobba som en galning nu i april för att kunna klara mig i juni. Mina studier blir lidande ännu mer. Självklart ska jag jobba i sommar men som timanställd får jag inte ut min lön förrän månaden efter. Och det bidrar i sin tur till att jag måste jobba som en galning även i maj för att kunna klara mig i juli. Mina studier blir lidande ännu mer.

Efter många funderingar och strechande av bekymmersrynkor har jag kommit fram till följande: för att överleva som extrajobbande student måste man vara ägare av ett par guldbyxor och ha förmågan att kunna stanna tiden.

Ljudbok - bra eller anus?

När jag kryper ner i sängen har jag alltid en, förhoppingsvis bra, bok som jag läser några sidor i innan John Blund kommer på besök. Tills för någon vecka sedan. Nu är det min iPod som gör mig sällskap istället, jag har nämligen börjat lyssna på ljudböcker.
I början var jag lite tveksam och vresigt inställd till allt vad ljudböcker hette, men endock med en liten liten gnutta förväntan.

Dom första tio minutrarna fungerar det utmärkt, jag hänger med i handligen och jag lyssnar uppmärksammat. Sedan är det kört. Jag somnar som en stock med lurarna i öronen (såna små hårda som man stoppar in i öronen) och vaknar sedan mitt i natten av att jag har en fruktansvärd värk i öronen. Ljudboken, den rullar på som om ingenting har hänt, rösten mal och mal och mal. Då sliter jag irriterat av mig hörlurarna och somnar om igen efter en stunds muttrande och en snabb onda-ögat-lek mot iPoden.

Dagen efter har jag alltid ett helvete med att försöka hitta kapitlet som jag lyssnade på när jag somnade. Hur långt hann jag lyssna? När somnade jag? är eviga frågor som ständigt dyker upp. Visst är det avslappnande och mysigt att lyssna till Rikard Wolfs röst innan jag ska sussa, men hur i all världen är det meningen att jag ska kunna hålla mig vaken? Ska jag behöva ligga i den oskönaste ställningen som finns, eller ska jag bädda ner mig i köksstolen? Vad krävs?

Det som även stör mig är att jag inte kan se orden och meningarna med ögat, utan bara få dom upplästa för mig. Jag vill kunna se, känna och uppleva orden själv. Se hur orden är stavade, se hur meningarna är uppbyggda, se hur långt det är kvar av nuvarande kapitel. Även om jag inte är särskilt förtjust i ljuböcker kan jag inte sluta lyssna, jag måste ha rösten malande i öronen innan jag ska sussa. Kanske just för att den vaggar mig bättre till sömns än vad någon annan trist film, bok med pytteliten teckenstorlek eller nynnande vaggvisa någonsin gjort.

Om du har sömnproblem och varken lugnande örtte, sömnpiller eller räknandet av får hjälper dig att somna - är ljudbok något för dig. Om du däremot måste hålla dig vaken för att du har ett flyg att passa, är rädd för monstret under sängen eller om du bara vill sätta rekord i antal sömnlösa dygn - är ljudbok inget för dig.

Frågan återstår dock, ljudbok - bra eller anus?

En dröm och ett skvaller besannas - på en och samma dag

Idag besannade Majki en av sina drömmar som han har tjatat och gnatat om att han vill göra i flera år nu. Han lade sig under tatuerarens sylvassa och hämningslösa nål. Eftersom det är hans första tatuering trodde jag att han skulle vara hypernervös, men jag tror nog att jag var den som var mest nervös. Man har ju hört så många skräckhistorier om folk som svimmar, kräks och kissar på sig på grund av den outhärdligt vidriga smärtan. Men inte min Majki. (Tack och lov, vad skulle jag då ta mig till? Utöva första hjälpen som jag fick lära mig genom jobbet på dockan Anni?)

Nej, Majki satt mest och tittade rakt fram utan minsta antydan till oro eller pina. Jag kunde nästan känna smärtan av nålen bara av att lyssna till det irriterande och ilande ljudet. Efter en halvtimma var det klart och Majki sken som en sol. Tatueringen blev superfin och bidrar till att jag allt mer också vill ha en. Jag har tänkt på det fram och tillbaka ett tag men så velig som jag är lär det antagligen dröja tills jag är 42 bast innan jag bestämt mig för ett motiv. Sen tar det ytterligare några år innan jag kan bestämma mig för var på kroppen tatueringen ska sitta. Då kommer jag vara i 60 års åldern, snacka om stålmormor!

Det jag bävar för är att Majki ska få mersmak i överkant av tatueringar och hejdlöst fortsätta kroppssmyckandet tills det knappt finns en enda liten tom hudyta kvar. Kanske låter drastiskt och överdrivet men det finns ju faktiskt vissa som har det begäret. När jag gick i grundskolan hade vi en hjälplärare som hade tatueringar över hela sin kropp förutom i ansiktet. (Skvallrades det iallafall) Idag besannades även det. Inne hos tatueraren hängde det nämligen ett stort fotografi på denne lärare. Iförd byxor i och för sig, men hela överkroppen var naken och såg ut som ett överfullt målarblock. Tatueringarna täckte hela hans överkropp! Snyggt tycker vissa, sådär tycker jag.

Hade jag haft en digitalkamera hade ni fått se Majkis tatuering, men nu har jag ju ingen, så ni får allt undra och flundra. Jag skyller på jultomten som inte gav mig ett hårt paket i julas!

Våren äro kommen

Vårtecken som jag har lagt märke till:

Myrstack.

Citronfjäril.

En trött och tjock humla som höll på att krocka med mig.

Äckliga flugor som antingen surrar lite nyvaket, eller som fortfarande ligger och sover utanför vårt förråd på vinden.

Glassar - jag har redan ätit för många glassar, och sommaren som inte ens har kommit än.

Pluggvägran - det är ju så mycket trevligare att strosa omkring ute i solen och dricka kaffe på balkongen än att sitta instängd framför datorn.

Tåbira - det är nog dags att ställa in vinterstövlarna i garderoben.

Solens sken som avslöjar hur smutsiga mina fönster är, och hur dammigt det egentligen är i lägenheten.

Semesterplaner - jag och Majki har så sakteliga börjat planera vår sommarsemester.

Grill - när jag och Majki var ute och promenerade härom dagen såg vi några som startade igång engångsgrillen.

Joggare - ivriga och hurtiga som bara den ses dom kuta omkring staden vid alla tänkbara och otänkbara tidpunkter.

Vovvsingar - dessa söta vänner lufsar runt och leker med sina mattar och hussar i parker. (Jag och Majki har i evigheter pratat om att skaffa oss en liten dvärgpinscher, och att se alla dessa söta vovvar gör att jag vill, vill, vill ha ännu mer!)

Balkonghysteri - det kryper i hela min kropp av balkonghysteri. Jag vill snarast möjligast fixa balkongen till en mysig våridyll med blommor och trätrall.

Glada människor - dom flesta tycks ha vaknat upp ur vinterdvalan, förutom Macke som är en antivårare.

Loppisfreak och en djävul till tand

Idag har jag irrat omkring på loppisar med Bästisen och hans Basa-girl. Värst var det på Pingstkyrkans loppis där det kryllade av folk, särskilt pensionärer. Inget ont om dom, jag menar dom har ju byggt upp landet och hela den biten, men jävlar i havet vad söliga och pillriga dom är. Små små bäbissteg och allt ska pillras och kännas på, och synas in i minsta detalj. Eftersom jag ibland har lite problem med stora och trånga folkmassor, fick jag vid flertalet tillfällen räkna tyst till tio och ta flera djupa andetag för att inte slå mig för bröstet och vrålskrika: "Skingra er, jag måste ut härifrån!" Det var rumpor, knän, fötter, och armbågar. Varav en armbåge stångade min högra tutte (vilket roligt ord!), när jag hade fått nog av loppisfreaken och var på väg ut till friheten. Fy skäms gubbe lilla!

Loppisturen fortsatte vidare till tre andra butiker som var betydligt lugnare och där freaken lyste med sin frånvaro. Rundan avslutades på favvobutiken Ankis Loppis & Nostalgi, som är inriktat på 50-, 60, och 70-tals prylar, där jag fyndade lite roliga grejer. En kaffeburk (som Majki tyckte luktade gamla farbröder, och som han noga påpekade att jag minsann måste diska noga flera gånger innan den får tas i bruk, meh!), en gul handspegel, en gullig röd portmonä och ett supersnyggt kakfat i teak.

Hela helgen, så här långt, har jag lidit av en fruktansvärd tandvärk i en trilskande och djävulsk visdomstand. Den värker och ilar och gör så att jag har stora svårigheter med att äta. Till råga på det, ger den mig även isande huvudvärk och bultande nackvärk som vägrar att ge sig oavsett x antal värktabletter. Tanden ska inte få vinna striden därför tänker jag dränka en bomullstuss i sprit, och med både nöje och fasa trycka dit den i tanden. Förhoppningsvis stillar spritbomullstussen värken, annars får jag väl tvinga i mig några bedövande klunkar av alkoholen.

Plattfötter och stora stortår

Vad är det med fötter egentligen? Förutom att dom ser äckliga ut, känns äckliga och ibland luktar äckligt? Lotten bloggade om komplexet fötter idag, och då kom jag att tänka på mina egna. När jag gick i 7:an på högstadiet var det coolt och snyggt att ha stora fötter, så stora att vissa till och med köpte för stora skor. Sedan huxflux var det häftigt och very important att ha små fötter varav jag gick och köpte ett par för små Dr Martens. Som klämde, mosade och gav mina fossingar skavsår. Jag stod inte ut länge med dom, och inte dom med mig.

Förutom att jag vill ha smalare spiror, atletiska armar, magrare mage och snyggare stuss så vill jag ha mindre fötter. Inte på längden utan på bredden. Jag har alltid haft komplex för mina plattfötter och för mina stora stortår. Jag har alltid velat gömma dom när jag har varit barfota, och jag har sällan haft på mig öppna skor. Tills nu. Nu struntar jag i (inte helt men nästan) om mina fötter är lite breda eller om mina stortår är lite stora. Jag står iallafall stadigt på jorden tack vare dom. Det är ju trots allt, enligt den gamla sanna klyschan, insidan som räknas.

Ps. Det är fem sopbilar som far runt utanför och sopar gatorna rena och fina igen. Jiiihoo, som jag har längtat efter det vårtecknet!

Veliga vädergudar

Hur ska vädergudarna ha det?

Ena dagen är det vårvarmt, andra dagen är det vinterkallt. Växlandet i vädret resulterar i att jag stänger av, sätter på, stänger av och sätter på elementen hela tiden, för att jag antingen svettas eller skakar. Jag byter mellan vinterjacka och vårkappa likt en jojo. Jag pendlar i humöret mellan att vara vårglad och vinternere.

Nu får ni allt ta och bestämma er!

Rastlöshet upphöjt till tre = tokfia

Den gångna helgen har passerat i lugnets tecken. Nästan lite för lugn visade det sig idag på förmiddagen, när jag fick värsta tokrycket och började städa som en galning. En tokryckstädning som går ut på att jag, förutom att damma och dammsuga, även sorterar bland papper. Den här typen av städning är inte alltid så effektiv eftersom vissa papper, som egentligen inte alls ska kastas, åker i soptunnan ändå eftersom jag inte vet var jag ska göra av dom. Om papprerna inte åker ner i sopen åker dom ner i en låda, redan överfull av papper, med argumentet "där inne syns dom iallafall inte". (Lådorna, om något, skulle verkligen behöva en tokfiastädning)

Efter städningen var jag ännu inte nöjd, utan gav mig iväg på en långpromenad med Lillstrumpa och Raz. Det resulterade i att vi, som nyfikna pensionärer, stannade till utanför ett hus som var bevakat av polis, brandbil och ambulans. Efter en stund tröttnade vi dock eftersom inget spännande hände. Det enda vi fick se var en brandman som gick uppför en stege och kikade in genom ett fönster, för att sedan klättra ner igen och fortsätta samtalet med dom övriga ur räddningsstyrkan.

Eftersom varken städningen eller promenaden fick min rastlöshet att stilla sig beslutade jag mig för att koka en köttfärssoppa. En köttfärssoppa för minst 300 (!) personer visade det sig, och som kommer att räcka i ett år! (Hur tänkte jag där?) Nu till kvällningen börjar jag dock känna att min rastlöshet äntligen börjar slå sig till ro, även om jag idiotiskt nog, drack kaffe för en timma sen.

För ett tag sen blev jag medlem i CityPolarna på nätet. Det är en kul grej om man vill lära känna nya människor runt om i landet, och om man vill knyta nya kontakter. Än så länge verkar det inte vara så många med från tuna, men jag hoppas på fler! Där har jag lämnat ett förslag på en skrivcirkel eftersom jag vill skriva, skriva, skriva och hoppas på att det finns några fler än jag som vill det. Om det är någon som är intresserad så hojta till!

Med facit i handen är jag glad över den lugna helgen, med tanke på att jag kan behöva mina krafter imorgon, när jag ska skriva en populärvetenskaplig text och hjälpa Systeryster att flytta.

Back on track

Nu är jag back on track, eller åtminstone på god väg! Det känns härligt att jag imorse äntligen vaknade upp med ett leende och inte med en surmulen blick. Kanske hinderbanan är över för denna gång!

En kort hyllning till våren, som jag hoppas har kommit för att stanna:

Solen värmer bleka zombies
Fåglar berättar om sina äventyr
Alla väntar ivrigt på sopbilen
Titta, en fluga!

Bort med stövlar och bylsiga jackor
In med converse och nyinköpta vårkappan
Mopeder grävs fram ur garagen
Jag vill hoppa hopprep!

Jag har blivit utmanad av Mackitzo - detta kommer dock några dagar efter utsatt datum men bättre för sent än för tidigt- så here we go!

“Varje spelare börjar med att skriva sex underliga/egendomliga saker om sig själv. Bloggare som blir utmanade ska skriva sex saker om sig själv i sin blogg och samtidigt ange reglerna för spelet. Bloggaren väljer sex nya bloggare och gör en lista av deras namn. Efter att det är gjort skriver bloggaren en kommentar i deras bloggar för att låta dem veta att de har blivit utmanade och att de ska läsa ens egen blogg för mer information.”

1) Jag kan inte göra två saker samtidigt.
När jag till exempel tittar på tv är jag helt okontaktbar. Jag kan vara delaktig i ett samtal med att svara mm, jaa, eller neej, men när jag i själva verket inte hör någonting, nada!

2) Jag har 11 olika smeknamn.
Dessa smeknamn har dykt upp på flera olika sätt, det ena mer underligare än det andra.
Här är alla utan inbördes ordning: Soffan, Soffi, Sushi, Sossi, Sasha, Råttan, Malmstrumpa, Lillmes, Mesklutt, Gos och Gullis. (Var god och ta inte dessa i användning!)

3) Jag kan fastna med min blick.
Omedvetet kan jag fastna med blicken på någon eller något, vilket kan bli ganska pinsamt. Personen ifråga kan känna sig illa till mods av att jag sitter och stirrar, med all rätt! Men, det är inte min mening. Jag har faktiskt haft den åkomman ända sen jag var liten kicka. Då kunde jag nämligen ogenerat och oförstående med min stirrblick, stå och glo och lyssna på okända människor som samtalade. Fy skäms Sossi!

4) Jag kan retas utan dess like.
Jag älskar och har alltid älskat att reta gallfeber på mina syskon, särsilt de som är yngre än mig, hehe!

5) Jag inväntar till att göra allt i sista sekunden.
Jag lär mig aldrig att vara ute i god tid, men på något underligt sätt intalar jag mig att sista-sekunden-bestyr bidrar till en positiv stress, som jag bara måste ha för att överleva. Man lär sig inte alltid av sina misstag!

6) Jag kan inte passa tider.
Jag kommer ofta försent till möten med vänner och syskon, samt till föreläsningar i skolan. Angående jobbet, så kommer jag ofta prick den tiden som jag börjar jobba. Mina förseningar beror inte på att jag dissar eller inte har någon respekt för mina medmänniskor, jag är bara tidsoptimist! (Förlåt mig för alla gånger jag har kommit försent, och förlåt mig för alla gånger jag kommer att komma försent!)

Brutet löfte

När jag startade min blogg hade jag som löfte att jag skulle skriva ett inlägg varje dag. Nu har jag inte skrivit ett inlägg på... alldeles för lång tid. Jag har inte haft ork eftersom jag är mitt i en svacka utan ände, som det känns just nu i alla fall.

Det löser sig säger alla. Och oftast brukar det alltid lösa sig, men det är svårt att tro det när man är mitt i skiten.

Men det kommer nog lösa sig, till slut. Hakan upp!

Pölsan som innehåller allt

Recension av romanen Pölsan av Torgny Lindgren

Pölsan av Torgny Lindgren utspelar sig i Västerbottens inland under 1940-talet när lungsoten härjar. I byn Avabäck bor en man som skriver notiser om det som händer i bygden. En dag får han ett brev av tidningens chefredaktör som förbjuder honom att skriva, eftersom han anser att mannen har uppdiktat innehållet i notiserna. Notisskrivaren lägger därför ner pennan och lämnar det han påbörjat. När han 53 år senare bor på ålderdomshemmet läser han i tidningen att chefredaktören har avlidit. Först nu tar han upp pennan igen. Notisskrivaren tar vid sitt skrivande där han en gång för länge sedan startade, och här börjar berättelsen om Avabäck och de säregna människorna som lever där.

Den nye skolläraren Lars Högström, som påstår att han är immun mot lungsoten, anländer till byn. Och några veckor senare dyker den mystiske mannen Robert Maser, som påstår att han lider av minnesförlust, upp i en buss omgjord till en rullande textilvaruhandel. Båda männen tycker om att sjunga och sången förenar dem i vänskap. De upptäcker även att de har ett annat gemensamt intresse, pölsan. Männen börjar en resa vida omkring bland byarna för att finna den optimala pölsan. Pölsan som innehåller allt.

Romanen växlar mellan dåtid, när jakten på pölsan utspelar sig, och nutid, när notisskrivaren arbetar på sin notis på ålderdomshemmet. Läsaren får uppleva vänskapen mellan Robert och Lars, men även vänskapen som växer fram mellan notisskrivaren och vårdbiträdet Linda. Torgny Lindgren skriver med ett ålderdomligt språk och med en del dialektala ord utan att det blir krångligt och svårt att läsa – snarare tvärtom. De ålderdomliga och dialektala orden fungerar utmärkt i sitt sammanhang och bidrar till den tilltalande stilen som följer romanen igenom.

Pölsan är varsamt rolig, fantiserande och innehåller mysiga miljöskildringar och kärleksfulla personbeskrivningar. Lungsoten som drabbar många liv under romanens gång skildras trovärdigt och starkt av författaren med hjälp av både hörsel- och synintryck. Torgny Lindgren använder sig av metaforer på ett skickligt och tydligt sett, och de korta meningarna bidrar till att boken blir enkel att läsa. Det enda som stör läsrytmen är små faktarutor och dödsannonser som dyker upp här och var i texten. Avslutningen av Pölsan lämnas en aning öppen, och detta skapar funderingar och frågor hos mig som läsare. Det som jag fortfarande funderar på är om den optimala pölsan finns i verkligheten?

Sofie till rektorn

13.00 Om en halvtimme har jag medarbetarsamtal med min chef. Och jag är nervös. Jag förstår inte varför jag blir så nervös. Det känns som att jag ska bli inkallad till rektorn för att jag har gjort något galet. Inte för att jag har blivit inkallad till rektorn någon gång, men jag kan föreställa mig att det är ungefär samma känsla som jag har nu.

Det pirrar i magen, händerna skakar lite och koncentrationen har flygit sin kos.
Pust!

14.50 Samtalet med chefen gick kanonbra! Nervositeten släppte i samma stund som jag steg innanför dörren. Det gick lätt, smidigt och jag lyckades även klämma in att jag inte är nöjd med min nuvarande lön.

Magpirret är borta, händerna stabila men koncentrationen har fortfarande inte visat sig. (Kanske ska ta en lyxig eftermiddagsnap)
Puh!

Maxisyster 16 år

Vad är det för dag idag? Jo, det är min Maxisysters födelsedag! Hurra, hurra, hurra, hurra!

Eftersom hon tycker att halsduken är snygg som äntligen är färdig efter många månaders slit, ska hon få den av mig i födelsedagspresent. Jag hoppas att hon kommer få användning av den, och att den kommer värma henne kalla vinterdagar som denna.

Grattis på 16-års dagen gumman!

En engelskalektion tack!

Hur kass är jag på engelska egentligen? Idag besannades det. Min Midisyster, 13 år, var här och det var meningen att jag skulle hjälpa henne med en engelskaläxa som hon släpade efter med. Jag var tvungen att tänka efter, inte en gång utan tre gånger innan jag kom på dom rätta orden och böjningarna som hon hade problem med. Jag tackar mitt svensk-engelska lexikon som jag har på datorn, men även min livlina Bästisen som hjälpte oss med en krånlig böjning av ett ord. Kan det vara så att det egentligen är enkelt, med tanke på att det är engelska på sjundeklassnivå, men att jag tänker i för krångliga banor? I hope so!

Den här helgen har varit så lugn och skön som jag hoppades på. Välgörande promenader, god mat - tack Lillstrumpa och Razz för middagen! - sovmorgnar, tv-spelande och slött tv-zappande.

Trytande tålamod, mutor och korvätning

Det blev inte bara ett avsnitt av Band of brothers igår kväll, det blev tre. Den serien är så spännande, rörande och realistisk att jag bara vill ha mer! Det blev orsaken till att min sovmorgon blev en aning längre än vad jag hade planerat, 11.30!? Skönt att sussa ut men jag var lite seg i huvudet när jag vaknade.

Segheten försvann garanterat efter att vi hade anlänt till IKEA. Det kryllade av folk, vilket vi hade kunnat lista ut i förväg eftersom det är löningshelg. Trångt, varmt och ett tålamod som höll på att ta slut. Men jag hittade några roliga grejer: en tv-bänk, gardiner till sovrummet, en bordslampa, en gardinstång, lite presentpapper och glödlampor. Och så självklart två kokta korvar efter ruschen och efter den långa väntan i kön till kassan, eftersom vi självklart valde fel kassa, den söliga kassan.

Så fort jag kom hem kastade jag mig över ihopsättandet av den nya fina tv-bänken. Det gick ganska smärtfritt med tanke på hur krångligt och knepigt det kan vara att få ihop ikeamöbler. Lampan satte jag nyss ihop och den får pryda det annars så mörka fönstret i matrummet. Gardinerna ville jag superdupergärna sätta upp men, men, men gardinstången glömde jag kvar i styvfars bil. Hm.

Min minisyster, åtta år, följde med oss till IKEA idag. Det var första gången som hon skulle dissa bollhavet och verkligen följa med in i butiken Efter en stund såg hon lite purken ut och då fick hon hoppa upp på vagnen (en sån som man har stora tunga varor på som man hämtar på ta-det-själv-lagret), och hon blev genast lite gladare. Men det höll inte i sig särskilt länge, nu ville hon promt till bollhavet! När vi kom till barnavdelningen sken hon upp när hon fick syn på ett rosa prinsessrum. "Ååh, ett sånt här rum vill ja ha!" Vi fick lirka lite med henne för att vi skulle få komma därifrån någon gång. Efter ytterligare en stund började hennes tålamod tryta igen, men jag mutade henne med en glass som hon skulle få så fort vi betalat våra varor. Det bet, men Minisyster kommer nog att dissa butiken nästa gång, och satsa på bollhavet istället.

Stort Ps. Jag tittade nyss min mejl, och jag klarade förvånansvärt nog duggan som jag hade igår. Jag känner mig otroligt glad och lättad!