Idag besannade Majki en av sina drömmar som han har tjatat och gnatat om att han vill göra i flera år nu. Han lade sig under tatuerarens sylvassa och hämningslösa nål. Eftersom det är hans första tatuering trodde jag att han skulle vara hypernervös, men jag tror nog att jag var den som var mest nervös. Man har ju hört så många skräckhistorier om folk som svimmar, kräks och kissar på sig på grund av den outhärdligt vidriga smärtan. Men inte min Majki. (Tack och lov, vad skulle jag då ta mig till? Utöva första hjälpen som jag fick lära mig genom jobbet på dockan Anni?)
Nej, Majki satt mest och tittade rakt fram utan minsta antydan till oro eller pina. Jag kunde nästan känna smärtan av nålen bara av att lyssna till det irriterande och ilande ljudet. Efter en halvtimma var det klart och Majki sken som en sol. Tatueringen blev superfin och bidrar till att jag allt mer också vill ha en. Jag har tänkt på det fram och tillbaka ett tag men så velig som jag är lär det antagligen dröja tills jag är 42 bast innan jag bestämt mig för ett motiv. Sen tar det ytterligare några år innan jag kan bestämma mig för var på kroppen tatueringen ska sitta. Då kommer jag vara i 60 års åldern, snacka om stålmormor!
Det jag bävar för är att Majki ska få mersmak i överkant av tatueringar och hejdlöst fortsätta kroppssmyckandet tills det knappt finns en enda liten tom hudyta kvar. Kanske låter drastiskt och överdrivet men det finns ju faktiskt vissa som har det begäret. När jag gick i grundskolan hade vi en hjälplärare som hade tatueringar över hela sin kropp förutom i ansiktet. (Skvallrades det iallafall) Idag besannades även det. Inne hos tatueraren hängde det nämligen ett stort fotografi på denne lärare. Iförd byxor i och för sig, men hela överkroppen var naken och såg ut som ett överfullt målarblock. Tatueringarna täckte hela hans överkropp! Snyggt tycker vissa, sådär tycker jag.
Hade jag haft en digitalkamera hade ni fått se Majkis tatuering, men nu har jag ju ingen, så ni får allt undra och flundra. Jag skyller på jultomten som inte gav mig ett hårt paket i julas!
de ropar på mig
7 timmar sedan
4 kommentarer:
Ha ha, vad roligt att det hängde ett kort på din gamla lärare där, ha ha!
Du och jag kan ta varandra i hand och tatuera oss när vi fyller 60 år, för det är väl ungefär då jag bestämt mig också.....eller? Vi säger 65 för att gardera oss!
Jag sa ju att jag aldrig haft problem med smärta älskling. Enda smärtan jag har problem med är känslomässig smärta, den kan jag inte med som du kanske har märkt. Så kort och gott så skulle man kunna säga att du är tillsammans med en kokosnöt, stenhård utanpå men mjuk och saftig inuti.=) Att jag är en liten mes under ytan stannar väl mellan oss va??? Skoja bara. MMMMMMMMMMMOOOAAAAAAAA
Om inte jag mins fel är du (Micke) också riktigt svag för Pucko! I still owe you dude!
Sarah: Vilket radarpar vi är, två veliga själar. Jag undrar hur grupparbetet ska gå, den mystiske pianospelande gruppmedlemen M verkar ju nämligen minst lika velig som oss!
Giv oss bestämdhet!
Majki: Jag är ju Lillmes vilket gör dig till Stormes. Det säger ju en hel del... Puss puss
Macke: Jag önskar att jag var med den natten när Pucko fick en ny innebörd!
Skicka en kommentar