Va? Vad sa du?

När jag var liten hade jag ofta, väldigt ofta, öroninflammation. Därav smeknamnet: Öronbarn. Att ha öroninflammation ofta kan resultera i att man får lite sämre hörsel eftersom inflammationen gärna vill värka hål på trumhinnan. Vilket det gjorde på mig. Inte bara en gång. Nej, många gånger.

Min dåliga hörsel har gjort sig påmind många, många gånger. Inte minst under min skoltid. När jag gick på lekis fick vi alltid ligga i en ring på golvet och vila innan det var dags för fruktstunden. Fröknarna var så finurliga att dem för jämnan uppfann olika "lekar" för vems tur det var att sätta sig till bords. Dessa lekar innebar ibland att vi barn skulle spetsa våra öron. Och då var jag alltid körd. En av lekarna var att man fick gå till bordet när man hörde fröken viska ens namn. Men jag hörde aldrig. Aldrig! Inte förrän fröken sade mitt namn högt och tydligt: SOFIE!

Under gundskoletiden fick vi göra en hälsoundersökning som innefattade en hörselkontroll. Då fick jag ett par hörlurar på mig och meningen var att jag skulle trycka på en knapp när jag hörde ett tyst, nästan ljudlöst pip. Och jag fick chansa hejvilt flera gånger, eftersom jag inte ville verka döv. Men jag måste ju ha lurat skolsyrran lite grann eftersom jag idag sitter här utan hörapparat?

Bristen på hörsel påverkar även mitt vuxna (?) liv. Varje dag präglas av: va? vad sa du? nu hörde jag inte? Kan du ta det igen? Det händer även att jag ofta, för ofta, efter tredje gången som personen har fått upprepa sig, låtsas höra vad den säger och svarar därefter. Och det är inte klokt. Det brukar sluta lite hur som helst.

Men jag har fått bättre luktsinne, inbillar jag mig. När ett sinne sviker förstärks ett annat?