Hundtricket

I lördags kväll när jag var ute och rastade Franke mötte jag en kille med en collie. Hundarna hälsade så glatt på varandra och killen ställde lite frågor om min hund. Helt normalt. Det verkar nästan vara en oskriven regel att man måste fråga om varandras hundar, om ålder, kön och namn.

Men. Sen frågade killen vilket håll jag skulle åt och konstigt nog skulle han åt samma. Min första tanke var: hjälp en våldtäktare! Men sen kom jag på att dem antagligen inte tar med sina hundar på våldförarturer. Vi knallade på, jag lite obesvärad, och hundarna viftade så glatt på svansarna.

Killen kikade lite snett på mig under lugg där vi gick, och sen kom frågorna som ur en kulspruta: Pluggar eller jobbar du? Går du på kåren-fester? Vad läste du på gymnasiet? Hur gammal är du? Och det tog aldrig slut. Förrän jag kände hur situationen blev alltmer obekväm, då klämde jag fram att jag hade bråttom hem och nästan släpade Franke efter mig i kopplet. Killen tackade så mycket för sällskapet och sen sprang han och collien därifrån. Kanske hade han fått syn på ett nytt offer att köra hundtricket med?

Nobba nyårsknallar!

Jag trodde aldrig att jag skulle uttrycka mig med ilska och irritation över alla dessa nyårssmällare. Men nu när jag har blivit hundägare så är det min rättighet.

Nyårsafton var inte som den brukar vara, eftersom lilla Franke var livrädd för alla otäcka och oförklarliga pangjlud och sken på himlen. Han vågade knappt gå utanför dörren tack vare alla snorungar som sprang omkring i dagarna tre med raketer i högsta hugg. När vi var inomhus och han hörde en smäll hukade han sig och tittade upp mot taket. Kraken, trodde att de till och med avfyrades inne.

Det borde väl räcka med fyrverkerierna för allmänheten vid tolvslaget?

Nej, då ska alla dårfinkar fyra av dessa pangare i tre dygn. Och vem är det som får städa bort allt skräp, och är det någon som ens bryr sig om alla raketer som stannar kvar i atmosfären och förstör miljön?

Om inte för de stackars hundarna, så för miljön: nobba nyårsknallar!

Vinglig vovve

Det är synd om Franke just nu.

Han var nämligen hos veterinären igår och fick en envis och ond mjölktand bortopererad. Han fick tre sprutor direkt när vi kom dit, och under operationen fick den lilla kraken ha en syrgas- och narkostub i luftstrupen, och en narkoskanyl på ena frambenet.

När vi fick hämta hem honom igår så var han trött, groggy och väldigt vinglig på benen. Så nu är det gnyende, ledsna blickar och kärlekstörst som gäller.

För att pigga upp Franke lite köpte jag levergodis till honom idag - och visst lindrar det!

I alla fall för stunden.

Franke, min vän!

Detta är min lilla vän Franke.

Jag har blivit mamma!

I torsdags förverkligades min och Majkis efterlängtade dröm - vi blev föräldrar åt en liten hundvalp. Ändå ner till Kalmar åkte vi för att hämta det lilla livet, 70 mil fram och tillbaka. Dagarna före vi skulle åka var vi hypernervösa och biljoner frågor bubblade i våra huvuden. Kommer den tycka om oss? Hur ofta ska den rastas? Vad måste vi inhandla? Hur ska han bli rumsren? När och hur mycket ska han äta? Alla dessa frågor (+ en drös till) och all oro blev som bortblåsta när vi väl var framme i Kalmar. Minnet av när vår lilla bebis kommer springande emot oss i full fart kommer jag aldrig att glömma, även om jag som gammal tant får minnessjukan.

Att ha en liten valp, har jag lärt mig, är exakt som att ha en liten människobebis. Sena nätter, tidiga mornar, avbruten sömn flera gånger varje natt och egentid när lilla knytet sussar. Men det är det värt. Det vägs upp av vilda lekar, blöta pussar, nafs i örsnibben, söta gnyenden, himmelska ögon, silkeslen päls och när han hoppar upp mitt knä och lägger sig tillrätta innan han somnar. Vår bebis är den sötaste och minsta krabat jag någonsin skådat!

Jag längtar redan till imorgon när jag kommer vakna av att han gnyende försöker hoppa upp i vår säng!

Jag hälsar vår lilla Franke välkommen hem!