Min syster har stuckit!

Efter att ha velat fram och tillbaka under hela sommaren, har systeryster nu bestämt sig och slagit slag i saken. Min syster har farit sin kos. Till kyrkornas stad - Jönköping. Det var med vemod och glädje som jag sa adjö till henne. Det blev ett snabbt hej då, som när man i häftig fart river av ett plåster som sugit sig fast på armens hårstrån. Hellre det än ett långt, tårfyllt och smärtande avsked. Jag har nog inte förstått det riktigt än, eftersom jag inte har fällt en endaste tår. Annars är jag överdrivet sentimental och gråter till Idol eller när Franke lär sig ett nytt kommando.

Men vi ses förhoppningsvis snart igen, jag och min bästa vän systeryster.

Tandvärk

Se upp i trafiken!

Jag har bestämt mig för att ta körkort.

Och jag som knappt har varit i närheten av styrmojängen på motordrivna fordon sedan jag var femton år. Då skjutsade jag min kompis på hennes moppe, jag svängde in på en liten väg som bestod av rullgrus, och resten kan ni lista ut själva. Sedan dess har jag, förutom att olagligt övningsköra utan lämpa i fem minuter i 20 kilometer i timmen, kört sommarstugans åkgräsklippare.

Så jag kan ju inte påstå att jag har någon erfarenhet.

Jag hoppas bara att jag är bättre på att köra riktig bil än vad jag är på att ratta i bilspel.

Franke, min vän!

Detta är min lilla vän Franke.

Med en enkel tulpan på bemärkelsedan...

Grattis på födelsedagen Syster yster!

Många kramar

Grattis på Mors dag lilla mamma

Lilla mamma min, du är:

Bra lyssnare

Rådgivare

Inte ett skvatt egoistisk, utan omtänksammast i hela vida världen

Totalt ödmjuk

Tidernas bästa mamma

Med kärlek
/Soffan

Jag har blivit mamma!

I torsdags förverkligades min och Majkis efterlängtade dröm - vi blev föräldrar åt en liten hundvalp. Ändå ner till Kalmar åkte vi för att hämta det lilla livet, 70 mil fram och tillbaka. Dagarna före vi skulle åka var vi hypernervösa och biljoner frågor bubblade i våra huvuden. Kommer den tycka om oss? Hur ofta ska den rastas? Vad måste vi inhandla? Hur ska han bli rumsren? När och hur mycket ska han äta? Alla dessa frågor (+ en drös till) och all oro blev som bortblåsta när vi väl var framme i Kalmar. Minnet av när vår lilla bebis kommer springande emot oss i full fart kommer jag aldrig att glömma, även om jag som gammal tant får minnessjukan.

Att ha en liten valp, har jag lärt mig, är exakt som att ha en liten människobebis. Sena nätter, tidiga mornar, avbruten sömn flera gånger varje natt och egentid när lilla knytet sussar. Men det är det värt. Det vägs upp av vilda lekar, blöta pussar, nafs i örsnibben, söta gnyenden, himmelska ögon, silkeslen päls och när han hoppar upp mitt knä och lägger sig tillrätta innan han somnar. Vår bebis är den sötaste och minsta krabat jag någonsin skådat!

Jag längtar redan till imorgon när jag kommer vakna av att han gnyende försöker hoppa upp i vår säng!

Jag hälsar vår lilla Franke välkommen hem!

Guldbyxor tack!

För att klara mig ekonomiskt som student har jag två extrajobb. Dels jobbar jag natt som vårdpersonal och dels jobbar jag kväll som fritidsledare. På grund av mina jobb, som jag är i desperat behov av, blir mina studier ofta lidande. Jag orkar eller hinner inte alltid plugga så mycket som jag vill och behöver. Ända sedan jag började studera har jag ansett att jag som student egentligen inte ska behöva jobba extra för att kunna försörja mig. Studierna ska vara ett heltidsjobb men jag studerar 60 % och jobbar 40 %, i bästa fall. I sämre fall studerar jag 100 % och jobbar 40 % vilket betyder att jag får mindre fritid och måste plugga sena kvällar och, egentligen lediga, helger för att få tiden att gå ihop.

Sveriges Radio presenterar idag en undersökning som de utfört bland alla högskolor och universitet i Sverige. Den visar att två av tre skolledningar tror att Sveriges studenter skulle prestera bättre om vi fick mer i studiemedel istället för att jobba extra. Det är ju precis detta som jag har tänkt på under mina två år som hårt slitande student och arbetare. Mats Ericsson som är rektor på Gymnastik- och idrottshögskolan i Stockholm säger följande: ”Extrajobben innebär i praktiken att många studenter idag inte studerar på heltid, något som försämrar studieresultatet.” Har vi något annat val?

Jag har räkningar att betala, skollitteratur att köpa och en mun att mätta. Kläder, skor och nöjen tror makthavarna tydligen inte att jag som student behöver. Den sista höjningen av den lilla studiepengen är ju skamlig! Ynka 300 kronor som knappt märks eller hjälper speciellt mycket i min tunna pluska. Värst blir det i sommar, jag vågar knappt tänka på det. I slutet av maj får jag cirka 5000 kronor i studiemedel av CSN, och detta bidrar till att jag måste jobba som en galning nu i april för att kunna klara mig i juni. Mina studier blir lidande ännu mer. Självklart ska jag jobba i sommar men som timanställd får jag inte ut min lön förrän månaden efter. Och det bidrar i sin tur till att jag måste jobba som en galning även i maj för att kunna klara mig i juli. Mina studier blir lidande ännu mer.

Efter många funderingar och strechande av bekymmersrynkor har jag kommit fram till följande: för att överleva som extrajobbande student måste man vara ägare av ett par guldbyxor och ha förmågan att kunna stanna tiden.

Ljudbok - bra eller anus?

När jag kryper ner i sängen har jag alltid en, förhoppingsvis bra, bok som jag läser några sidor i innan John Blund kommer på besök. Tills för någon vecka sedan. Nu är det min iPod som gör mig sällskap istället, jag har nämligen börjat lyssna på ljudböcker.
I början var jag lite tveksam och vresigt inställd till allt vad ljudböcker hette, men endock med en liten liten gnutta förväntan.

Dom första tio minutrarna fungerar det utmärkt, jag hänger med i handligen och jag lyssnar uppmärksammat. Sedan är det kört. Jag somnar som en stock med lurarna i öronen (såna små hårda som man stoppar in i öronen) och vaknar sedan mitt i natten av att jag har en fruktansvärd värk i öronen. Ljudboken, den rullar på som om ingenting har hänt, rösten mal och mal och mal. Då sliter jag irriterat av mig hörlurarna och somnar om igen efter en stunds muttrande och en snabb onda-ögat-lek mot iPoden.

Dagen efter har jag alltid ett helvete med att försöka hitta kapitlet som jag lyssnade på när jag somnade. Hur långt hann jag lyssna? När somnade jag? är eviga frågor som ständigt dyker upp. Visst är det avslappnande och mysigt att lyssna till Rikard Wolfs röst innan jag ska sussa, men hur i all världen är det meningen att jag ska kunna hålla mig vaken? Ska jag behöva ligga i den oskönaste ställningen som finns, eller ska jag bädda ner mig i köksstolen? Vad krävs?

Det som även stör mig är att jag inte kan se orden och meningarna med ögat, utan bara få dom upplästa för mig. Jag vill kunna se, känna och uppleva orden själv. Se hur orden är stavade, se hur meningarna är uppbyggda, se hur långt det är kvar av nuvarande kapitel. Även om jag inte är särskilt förtjust i ljuböcker kan jag inte sluta lyssna, jag måste ha rösten malande i öronen innan jag ska sussa. Kanske just för att den vaggar mig bättre till sömns än vad någon annan trist film, bok med pytteliten teckenstorlek eller nynnande vaggvisa någonsin gjort.

Om du har sömnproblem och varken lugnande örtte, sömnpiller eller räknandet av får hjälper dig att somna - är ljudbok något för dig. Om du däremot måste hålla dig vaken för att du har ett flyg att passa, är rädd för monstret under sängen eller om du bara vill sätta rekord i antal sömnlösa dygn - är ljudbok inget för dig.

Frågan återstår dock, ljudbok - bra eller anus?

En dröm och ett skvaller besannas - på en och samma dag

Idag besannade Majki en av sina drömmar som han har tjatat och gnatat om att han vill göra i flera år nu. Han lade sig under tatuerarens sylvassa och hämningslösa nål. Eftersom det är hans första tatuering trodde jag att han skulle vara hypernervös, men jag tror nog att jag var den som var mest nervös. Man har ju hört så många skräckhistorier om folk som svimmar, kräks och kissar på sig på grund av den outhärdligt vidriga smärtan. Men inte min Majki. (Tack och lov, vad skulle jag då ta mig till? Utöva första hjälpen som jag fick lära mig genom jobbet på dockan Anni?)

Nej, Majki satt mest och tittade rakt fram utan minsta antydan till oro eller pina. Jag kunde nästan känna smärtan av nålen bara av att lyssna till det irriterande och ilande ljudet. Efter en halvtimma var det klart och Majki sken som en sol. Tatueringen blev superfin och bidrar till att jag allt mer också vill ha en. Jag har tänkt på det fram och tillbaka ett tag men så velig som jag är lär det antagligen dröja tills jag är 42 bast innan jag bestämt mig för ett motiv. Sen tar det ytterligare några år innan jag kan bestämma mig för var på kroppen tatueringen ska sitta. Då kommer jag vara i 60 års åldern, snacka om stålmormor!

Det jag bävar för är att Majki ska få mersmak i överkant av tatueringar och hejdlöst fortsätta kroppssmyckandet tills det knappt finns en enda liten tom hudyta kvar. Kanske låter drastiskt och överdrivet men det finns ju faktiskt vissa som har det begäret. När jag gick i grundskolan hade vi en hjälplärare som hade tatueringar över hela sin kropp förutom i ansiktet. (Skvallrades det iallafall) Idag besannades även det. Inne hos tatueraren hängde det nämligen ett stort fotografi på denne lärare. Iförd byxor i och för sig, men hela överkroppen var naken och såg ut som ett överfullt målarblock. Tatueringarna täckte hela hans överkropp! Snyggt tycker vissa, sådär tycker jag.

Hade jag haft en digitalkamera hade ni fått se Majkis tatuering, men nu har jag ju ingen, så ni får allt undra och flundra. Jag skyller på jultomten som inte gav mig ett hårt paket i julas!

Våren äro kommen

Vårtecken som jag har lagt märke till:

Myrstack.

Citronfjäril.

En trött och tjock humla som höll på att krocka med mig.

Äckliga flugor som antingen surrar lite nyvaket, eller som fortfarande ligger och sover utanför vårt förråd på vinden.

Glassar - jag har redan ätit för många glassar, och sommaren som inte ens har kommit än.

Pluggvägran - det är ju så mycket trevligare att strosa omkring ute i solen och dricka kaffe på balkongen än att sitta instängd framför datorn.

Tåbira - det är nog dags att ställa in vinterstövlarna i garderoben.

Solens sken som avslöjar hur smutsiga mina fönster är, och hur dammigt det egentligen är i lägenheten.

Semesterplaner - jag och Majki har så sakteliga börjat planera vår sommarsemester.

Grill - när jag och Majki var ute och promenerade härom dagen såg vi några som startade igång engångsgrillen.

Joggare - ivriga och hurtiga som bara den ses dom kuta omkring staden vid alla tänkbara och otänkbara tidpunkter.

Vovvsingar - dessa söta vänner lufsar runt och leker med sina mattar och hussar i parker. (Jag och Majki har i evigheter pratat om att skaffa oss en liten dvärgpinscher, och att se alla dessa söta vovvar gör att jag vill, vill, vill ha ännu mer!)

Balkonghysteri - det kryper i hela min kropp av balkonghysteri. Jag vill snarast möjligast fixa balkongen till en mysig våridyll med blommor och trätrall.

Glada människor - dom flesta tycks ha vaknat upp ur vinterdvalan, förutom Macke som är en antivårare.

Loppisfreak och en djävul till tand

Idag har jag irrat omkring på loppisar med Bästisen och hans Basa-girl. Värst var det på Pingstkyrkans loppis där det kryllade av folk, särskilt pensionärer. Inget ont om dom, jag menar dom har ju byggt upp landet och hela den biten, men jävlar i havet vad söliga och pillriga dom är. Små små bäbissteg och allt ska pillras och kännas på, och synas in i minsta detalj. Eftersom jag ibland har lite problem med stora och trånga folkmassor, fick jag vid flertalet tillfällen räkna tyst till tio och ta flera djupa andetag för att inte slå mig för bröstet och vrålskrika: "Skingra er, jag måste ut härifrån!" Det var rumpor, knän, fötter, och armbågar. Varav en armbåge stångade min högra tutte (vilket roligt ord!), när jag hade fått nog av loppisfreaken och var på väg ut till friheten. Fy skäms gubbe lilla!

Loppisturen fortsatte vidare till tre andra butiker som var betydligt lugnare och där freaken lyste med sin frånvaro. Rundan avslutades på favvobutiken Ankis Loppis & Nostalgi, som är inriktat på 50-, 60, och 70-tals prylar, där jag fyndade lite roliga grejer. En kaffeburk (som Majki tyckte luktade gamla farbröder, och som han noga påpekade att jag minsann måste diska noga flera gånger innan den får tas i bruk, meh!), en gul handspegel, en gullig röd portmonä och ett supersnyggt kakfat i teak.

Hela helgen, så här långt, har jag lidit av en fruktansvärd tandvärk i en trilskande och djävulsk visdomstand. Den värker och ilar och gör så att jag har stora svårigheter med att äta. Till råga på det, ger den mig även isande huvudvärk och bultande nackvärk som vägrar att ge sig oavsett x antal värktabletter. Tanden ska inte få vinna striden därför tänker jag dränka en bomullstuss i sprit, och med både nöje och fasa trycka dit den i tanden. Förhoppningsvis stillar spritbomullstussen värken, annars får jag väl tvinga i mig några bedövande klunkar av alkoholen.

Plattfötter och stora stortår

Vad är det med fötter egentligen? Förutom att dom ser äckliga ut, känns äckliga och ibland luktar äckligt? Lotten bloggade om komplexet fötter idag, och då kom jag att tänka på mina egna. När jag gick i 7:an på högstadiet var det coolt och snyggt att ha stora fötter, så stora att vissa till och med köpte för stora skor. Sedan huxflux var det häftigt och very important att ha små fötter varav jag gick och köpte ett par för små Dr Martens. Som klämde, mosade och gav mina fossingar skavsår. Jag stod inte ut länge med dom, och inte dom med mig.

Förutom att jag vill ha smalare spiror, atletiska armar, magrare mage och snyggare stuss så vill jag ha mindre fötter. Inte på längden utan på bredden. Jag har alltid haft komplex för mina plattfötter och för mina stora stortår. Jag har alltid velat gömma dom när jag har varit barfota, och jag har sällan haft på mig öppna skor. Tills nu. Nu struntar jag i (inte helt men nästan) om mina fötter är lite breda eller om mina stortår är lite stora. Jag står iallafall stadigt på jorden tack vare dom. Det är ju trots allt, enligt den gamla sanna klyschan, insidan som räknas.

Ps. Det är fem sopbilar som far runt utanför och sopar gatorna rena och fina igen. Jiiihoo, som jag har längtat efter det vårtecknet!

Veliga vädergudar

Hur ska vädergudarna ha det?

Ena dagen är det vårvarmt, andra dagen är det vinterkallt. Växlandet i vädret resulterar i att jag stänger av, sätter på, stänger av och sätter på elementen hela tiden, för att jag antingen svettas eller skakar. Jag byter mellan vinterjacka och vårkappa likt en jojo. Jag pendlar i humöret mellan att vara vårglad och vinternere.

Nu får ni allt ta och bestämma er!

Rastlöshet upphöjt till tre = tokfia

Den gångna helgen har passerat i lugnets tecken. Nästan lite för lugn visade det sig idag på förmiddagen, när jag fick värsta tokrycket och började städa som en galning. En tokryckstädning som går ut på att jag, förutom att damma och dammsuga, även sorterar bland papper. Den här typen av städning är inte alltid så effektiv eftersom vissa papper, som egentligen inte alls ska kastas, åker i soptunnan ändå eftersom jag inte vet var jag ska göra av dom. Om papprerna inte åker ner i sopen åker dom ner i en låda, redan överfull av papper, med argumentet "där inne syns dom iallafall inte". (Lådorna, om något, skulle verkligen behöva en tokfiastädning)

Efter städningen var jag ännu inte nöjd, utan gav mig iväg på en långpromenad med Lillstrumpa och Raz. Det resulterade i att vi, som nyfikna pensionärer, stannade till utanför ett hus som var bevakat av polis, brandbil och ambulans. Efter en stund tröttnade vi dock eftersom inget spännande hände. Det enda vi fick se var en brandman som gick uppför en stege och kikade in genom ett fönster, för att sedan klättra ner igen och fortsätta samtalet med dom övriga ur räddningsstyrkan.

Eftersom varken städningen eller promenaden fick min rastlöshet att stilla sig beslutade jag mig för att koka en köttfärssoppa. En köttfärssoppa för minst 300 (!) personer visade det sig, och som kommer att räcka i ett år! (Hur tänkte jag där?) Nu till kvällningen börjar jag dock känna att min rastlöshet äntligen börjar slå sig till ro, även om jag idiotiskt nog, drack kaffe för en timma sen.

För ett tag sen blev jag medlem i CityPolarna på nätet. Det är en kul grej om man vill lära känna nya människor runt om i landet, och om man vill knyta nya kontakter. Än så länge verkar det inte vara så många med från tuna, men jag hoppas på fler! Där har jag lämnat ett förslag på en skrivcirkel eftersom jag vill skriva, skriva, skriva och hoppas på att det finns några fler än jag som vill det. Om det är någon som är intresserad så hojta till!

Med facit i handen är jag glad över den lugna helgen, med tanke på att jag kan behöva mina krafter imorgon, när jag ska skriva en populärvetenskaplig text och hjälpa Systeryster att flytta.