Jag smeker magen och undrar ömt när du vill träffa oss. För idag är ju den beräknade dagen. 9 maj. Ett magiskt datum som vi väntat på så länge. Men har vi väntat i nio månader kan vi vänta en stund till tänker jag.

Och hörrni mina vänner, nu har jag det där körkortet i min ficka.

Jag tvättar kläder åt den lille som vi väntar på. Det är en sån magisk känsla att hänga upp de små plaggen, ett efter ett. Och föreställa sig att en liten människa som är hälften jag och hälften han snart ska ha dem på sig. Jag tittar ut över trädgården och det kliar i fingrarna på mig. Jag vill kratta, plantera och gödsla. Men den där orken finns liksom inte. Så jag tar en fika till. Lyssnar på Tiger Lou. Och lägger benen högt.

Han kom hem med blommor till mig. Vackra och granna. De är ju mina favoriter dem där tulpanerna.
Jag har gått hem på graviditetspenning och försöker vila upp mig så mycket som det bara går. Men just nu är jag sjuk. Höggravid och jätteförkyld är ingen bra kombo. Jag sover nästan ingenting men försöker ta igen det med några vilopauser under dagarna. Och det här med körkortet går framåt, tusen tack för alla glada hejarop! Snart har jag det nog i min ficka.

Det här med att ta körkort går både upp och ner. Ena dagen perfa, den andra åt skogen. Hjärnan är mos. Kroppen är slut. Jag sover uselt. Att ta körkort som höggravid är inte det lättaste. Men, jag ger inte upp nu. Inte en chans. Så idag varvar jag teori med att tvätta sängkläder till bebisen.

När jag fyllde år för ett tag sedan fick jag några fantastiska tavlor i present av min familj. Och det här äpplet är en av dem. Nu ska jag bara hitta en fin plats till den.

Jag har en massa trafikregler och vägmärken i huvudet. För jag tänkte att jag skulle ta mitt körkort. Det har liksom aldrig blivit av, förrän nu. Så jag övningskör och läser så mycket som jag bara hinner. När jag äter jordgubbarna tänker jag på att jag vill ha ett eget jordgubbsland. Några rader bara, lite lagom sådär. Så att det räcker till några omgångar av vaniljglass i djupa tallrikar. När jag får chansen så passar jag på att pussa på Franke så mycket som jag bara kan. För pussar är något som den där lilla jycken gillar.

Vi firar nio år tillsammans. Han och jag. Och jag bakar men glömmer att ha i mjölken. Så vi doppar rutorna i kaffet för att de inte ska vara så torra. Jag är ganska så snurrig nuförtiden. Glömmer nycklarna. Har svårt för att koncentrera mig. Och tänker nog bara på en sak. Bebisen. Jag försöker mentalt förbereda mig för det som komma skall. Men hur sjutton gör man det, tänker jag.

Franke har vårkänslor. Han leker och vill bara springa runt i trädgården och lukta och skälla på våra nya grannar. Vi klurar på namn. Vi lägger till ett på listan, och stryker ett annat. Det finns ju så många fina namn. Himla svårt det där. Jag är trött mest hela tiden och sover dåligt. Vaknar av att Franke drömmer. Micke snarkar. Och att jag vänder på mig i sängen. Och mindre sömn blir det säger de som vet. Men det vägs ju upp av ett litet litet liv. Så vad gör väl det.

Jag nynnar på "Januari börjar året, februari kommer sen..." som man sjöng i skolan medan jag dricker kaffe i solen och lyssnar på hackspetten. Krokusen tittar fram vid husväggen och vi tar långa skogspromenader. Jag har plockat in blåbärsris. Och äter ugnspankisar vid vårt nya köksbord som jag hittade på blocket. Snart ska jag plantera om pelargonerna.

Till alla er som inte har instagram så kan jag verkligen rekommendera det. Det är lite som en fotoblogg. Men fina glimtar av vardagen. Här kommer några glimtar ur min.

Jag äter tårtrester från mitt kalas och försöker bli bättre på photoshop. Jag fick nämligen en jättebra bok av honom i present. Jag har inte hunnit kika i den så mycket ännu men den verkar lovande hittills.

Jag sover så dåligt nuförtiden. Vaknar av minsta lilla. Och vrider och vänder mig i sängen. Och jag som tänker att jag kanske behöver sömnen som mest nu. Innan bebisen kommer. Tur då att jag kan ta en tupplur lite då och då.

Ettåringen i Småland

Vi sjöng "Ja må han leva" för ettåringen. Och han fick äta tårta för första gången. En tårta med bondgårdsdjur på, för han är så väldigt förtjust i dessa. Varje tillfälle jag fick så passade jag på att krama om. Rufsa om. Tala om; hur jag saknar den lilla skitungen. Och jag tror att han förstod, så som han babblade och log till svar.

Ni får följa med på en liten rundtur hos min syster och hennes familj. De har de så himla fint alltså.

Fjäderlätta snöflingor och en isande kyla. Jycken fryser och jag likaså. Långkalsonger. Lager på lager. Och rosor på kinden. En kalasinbjudan på posten av en ettåring. Så i helgen åker vi till Småland. Undrar hur många gånger jag förbannat avståndet. Trettio mil. Enkel resa. Det är inte alldeles lätt att ha en syster så långt bort. Saknaden och längtan hör till min vardag. Men desto roligare att ses försöker jag intala mig själv.

Här kommer några foton från min telefon.

Tankar och tack

Jag funderar mycket på hur Franke kommer reagera på bebisen. Förhoppningsvis bra. För han är ju väldigt duktig med mina systrars barn. Tankarna snurrar även mycket runt huset och allt som jag vill hinna färdigt. Badrumsrenoveringen är äntligen i slutskedet. Men så vill jag måla där och tapetsera här. Och jag vill genomföra renoveringen av burspråket. Som jag påbörjade för en evighet sen. Fan att jag ska vara en sån som påbörjar men aldrig avslutar. Men nu får jag ta mig i kragen. Idag ska jag riva tapeter.

Jag vill tacka er alla så mycket för era gratulationer. Ni är bäst. All kärlek till er.

Det är nog det här som är lycka

Jag bakar morotsbröd i solsken. Och lyssnar på Deportees. Och så går jag runt och nynnar. Inte bara för mig själv utan för den lille som växer där inne. Och ibland svarar den med en liten buff, och då ler jag stort och blir alldeles varm i hela kroppen. Han vill också känna och lägger sin stora hand på min mage. Där kom det en spark, viskar han och tittar på mig med kärlek. Det är nog det här som är lycka.

Vinterfrost i fårhagen

Soliga dagar promenerar vi ofta i fårhagen. Ibland pratar vi. Ibland inte. Och det är ju det som är så himla bra med älskvärda människor som man står nära. Orden behövs inte alltid. Franke får springa fritt och lukta och leka. Han fullkomligt älskar det. Och jag älskar att se honom lycklig.