Romanen som är svart, spännande och sorglig

I Dennis Lehane´s realistiska roman Patient 67 får vi följa sheriffen Teddy Daniels. Året är 1954 och Teddy och hans nya partner Chuck får i uppdrag att åka till ön Shutter Island för att utreda ett polisfall. Ett fall som handlar om en kvinna som har rymt från ett hårdbevakat sjukhus som inhyser mentalsjuka brottslingar. När de kommer fram till sjukhuset tätnar mystiken likt moln inför ett oväder. Det verkar nämligen obegripligt hur en kvinna kan försvinna från en cell utan att ha gjort några skador på varken fönster eller dörr. För hon kan väl inte ha gått igenom väggarna? Efter sig lämnar kvinnan en kod som ihärdigt sysselsätter Teddy och Chuck, eftersom de tror att koden kan leda dem till kvinnan.

Med en superhjältes förmåga skildrar Lehane miljön på ett äkta och, för mig, älskvärt sätt. Det känns som att jag går i mentalsjukhusets mörka kalla korridorer, och detta får mig att rysa och känna ilningar längs ryggraden. Romanen är svart, spännande och sorglig. Så svart att jag är rädd och känner obehaget i nackhåret. Så spännande att jag, när jag helt fördjupade mig i boken, glömde bort att rasta hunden och äta. Så sorglig att jag inom mig skrek "why, oh why?".

Personskildringarna är inte sämre de. Genom att med briljans ta mina syn- och hörselintryck i sin ägo, gör Lehane att jag kan höra de ekande hjärtstoppande skriken och se de hasande pilllerknaprande patienterna i korridorerna.

Berättelsen innehåller mystik, minnen från det förflutna och en misstänksamhet mot sinnena. Jag förstod inte inledningen förrän jag hade läst slutet, och jag förstod inte innehållet förrän jag kom till slutet.

Romanen som svalde mig och mina sinnen.