Romanen som är svart, spännande och sorglig

I Dennis Lehane´s realistiska roman Patient 67 får vi följa sheriffen Teddy Daniels. Året är 1954 och Teddy och hans nya partner Chuck får i uppdrag att åka till ön Shutter Island för att utreda ett polisfall. Ett fall som handlar om en kvinna som har rymt från ett hårdbevakat sjukhus som inhyser mentalsjuka brottslingar. När de kommer fram till sjukhuset tätnar mystiken likt moln inför ett oväder. Det verkar nämligen obegripligt hur en kvinna kan försvinna från en cell utan att ha gjort några skador på varken fönster eller dörr. För hon kan väl inte ha gått igenom väggarna? Efter sig lämnar kvinnan en kod som ihärdigt sysselsätter Teddy och Chuck, eftersom de tror att koden kan leda dem till kvinnan.

Med en superhjältes förmåga skildrar Lehane miljön på ett äkta och, för mig, älskvärt sätt. Det känns som att jag går i mentalsjukhusets mörka kalla korridorer, och detta får mig att rysa och känna ilningar längs ryggraden. Romanen är svart, spännande och sorglig. Så svart att jag är rädd och känner obehaget i nackhåret. Så spännande att jag, när jag helt fördjupade mig i boken, glömde bort att rasta hunden och äta. Så sorglig att jag inom mig skrek "why, oh why?".

Personskildringarna är inte sämre de. Genom att med briljans ta mina syn- och hörselintryck i sin ägo, gör Lehane att jag kan höra de ekande hjärtstoppande skriken och se de hasande pilllerknaprande patienterna i korridorerna.

Berättelsen innehåller mystik, minnen från det förflutna och en misstänksamhet mot sinnena. Jag förstod inte inledningen förrän jag hade läst slutet, och jag förstod inte innehållet förrän jag kom till slutet.

Romanen som svalde mig och mina sinnen.

Slöddrande lama

Nu är bettskenan på plats.

Jag var hos Specialisttandvården i torsdags och hämtade den.

Den ställer till med mer besvär än nytta.

När jag har den kan jag inte sova eller prata och salivet har plötsligt börjat produceras så att jag känner mig likt en spottande lama.

Nu är alla The-saw-4-känslor som bortblåsta.

Istället har jag en gnagande känsla av saliv-slöddrande-freak-lama.

The saw 4

Jag har varit hos Specialisttandvården för att undersöka min knäppande käke. Den inte bara knäpper. Nej, den fastnar, hoppar, värker och förstör mina måltider genom att göra allt det föregående. Tandläkaren bestämde därför att ge mig en bettskena som jag ska använda 10 -12 timmar varje dygn. Och eftersom jag inte sover så mycket innebär det att jag även måste ha den en del vakna timmar också. I så fall blir det när ingen, absolut ingen, ser mig.

För att få en en bettskena som passar var tandläkaren tvungen att göra ett avtryck av min under- och överkäke. Detta innebar att jag fick en konstig plåtform, som fick mina tankar att vandra till filmerna The saw, inkörd i munnen som var fylld med en gul geggamojja och som smakade och såg ut som modellera. Den skulle sitta på käken i en minut på varje sida, och dessa minuter kändes som timmar. Jag fick andas genom näsan eftersom min mun var full av den gula geggamojjan, och jag kunde inte sluta tänka på The saw. Det kändes som jag var ett av offren och att min käke skulle ryckas ut om jag inte slet ut nyckeln till plåtformen, som fanns i tandläkarens mage, innan minuten var över.

Min medverkan i filmen?

När minuten hade gått, kändes det som att min käke skulle slitas ut på riktigt. Den gula geggamojjan hade stelnat och formats efter mina tänder och tandläkaren fick ta i ordentligt för att få ut formen. Det kändes som att tand efter tand rycktes loss.

Inte nog med det. När utprovningen av bettskenan var överstökad utan några utslitna käkar, hade jag gul geggamojja över hela ansiktet som tandläkaren hade kletat dit. Jag tror och hoppas att jag fick bort allt innan jag påbörjade min färd hemåt - med käken i behåll men med gula spår efter den hemska saw-upplevelsen.

De eller dem?

Jag har kommit på ett nyårslöfte så här i efterhand.

I alla dessa år har jag nämligen haft svårt att veta när jag ska skriva de eller dem. Det känns inte helt okej att skriva dom, eftersom det är talspråk. Och eftersom jag nu är inne på halva tiden av programmet textdesign, tycker jag att det är dags att jag lär mig denna regel nu, en gång för alla. För jag kan ju inte chansa sen när jag kommer ut i arbetslivet!

När man ska skriva de ska man kunna sätta in jag.
När man ska skriva dem ska man kunna sätta in mig.
Och är man osäker ska man skriva de, eftersom det är minst risk att det blir fel då.

Så detta är mitt nyårslöfte, att lära mig använda de och dem på rätt ställen.

Lyckospark till mig!

Nobba nyårsknallar!

Jag trodde aldrig att jag skulle uttrycka mig med ilska och irritation över alla dessa nyårssmällare. Men nu när jag har blivit hundägare så är det min rättighet.

Nyårsafton var inte som den brukar vara, eftersom lilla Franke var livrädd för alla otäcka och oförklarliga pangjlud och sken på himlen. Han vågade knappt gå utanför dörren tack vare alla snorungar som sprang omkring i dagarna tre med raketer i högsta hugg. När vi var inomhus och han hörde en smäll hukade han sig och tittade upp mot taket. Kraken, trodde att de till och med avfyrades inne.

Det borde väl räcka med fyrverkerierna för allmänheten vid tolvslaget?

Nej, då ska alla dårfinkar fyra av dessa pangare i tre dygn. Och vem är det som får städa bort allt skräp, och är det någon som ens bryr sig om alla raketer som stannar kvar i atmosfären och förstör miljön?

Om inte för de stackars hundarna, så för miljön: nobba nyårsknallar!

Va? Vad sa du?

När jag var liten hade jag ofta, väldigt ofta, öroninflammation. Därav smeknamnet: Öronbarn. Att ha öroninflammation ofta kan resultera i att man får lite sämre hörsel eftersom inflammationen gärna vill värka hål på trumhinnan. Vilket det gjorde på mig. Inte bara en gång. Nej, många gånger.

Min dåliga hörsel har gjort sig påmind många, många gånger. Inte minst under min skoltid. När jag gick på lekis fick vi alltid ligga i en ring på golvet och vila innan det var dags för fruktstunden. Fröknarna var så finurliga att dem för jämnan uppfann olika "lekar" för vems tur det var att sätta sig till bords. Dessa lekar innebar ibland att vi barn skulle spetsa våra öron. Och då var jag alltid körd. En av lekarna var att man fick gå till bordet när man hörde fröken viska ens namn. Men jag hörde aldrig. Aldrig! Inte förrän fröken sade mitt namn högt och tydligt: SOFIE!

Under gundskoletiden fick vi göra en hälsoundersökning som innefattade en hörselkontroll. Då fick jag ett par hörlurar på mig och meningen var att jag skulle trycka på en knapp när jag hörde ett tyst, nästan ljudlöst pip. Och jag fick chansa hejvilt flera gånger, eftersom jag inte ville verka döv. Men jag måste ju ha lurat skolsyrran lite grann eftersom jag idag sitter här utan hörapparat?

Bristen på hörsel påverkar även mitt vuxna (?) liv. Varje dag präglas av: va? vad sa du? nu hörde jag inte? Kan du ta det igen? Det händer även att jag ofta, för ofta, efter tredje gången som personen har fått upprepa sig, låtsas höra vad den säger och svarar därefter. Och det är inte klokt. Det brukar sluta lite hur som helst.

Men jag har fått bättre luktsinne, inbillar jag mig. När ett sinne sviker förstärks ett annat?

Vinglig vovve

Det är synd om Franke just nu.

Han var nämligen hos veterinären igår och fick en envis och ond mjölktand bortopererad. Han fick tre sprutor direkt när vi kom dit, och under operationen fick den lilla kraken ha en syrgas- och narkostub i luftstrupen, och en narkoskanyl på ena frambenet.

När vi fick hämta hem honom igår så var han trött, groggy och väldigt vinglig på benen. Så nu är det gnyende, ledsna blickar och kärlekstörst som gäller.

För att pigga upp Franke lite köpte jag levergodis till honom idag - och visst lindrar det!

I alla fall för stunden.

Saffran och spackel

För att hjälpa min bristande julstämning en bit på traven ska jag i helgen ställa till med bak. Lussebullar och pepparkakor. För att göra det ett snäpp mysigare ska mina småsystrar, 9 och 14 år vara med. För vad är ett julbak utan barn? Som att dricka glögg utan russin och mandel. För att förstärka julstämningen ytterligare ska jag leta fram en gammal julskiva som ska spelas tyst, tyst i bakgrunden under baket. För visst är julskivor egentligen mer plågsamma att lyssna på än rogivande?

Den tradition som jag och mina syskon har när vi ska baka peppisar och lussebullar, är att vi istället för att använda oss av de gamla vanliga pepparkaksformarna och att forma lussebullarna i dess vanliga "s-form", försöker uppfinna nya figurer. Alla möjliga former och figurer har trätt fram under årens lopp, och det ska bli roligt att se vad kreativiteten tar fram detta år.

Mitt i mina försök att locka fram, de annars så härliga julkänslor som brukar infinna sig så här års, har jag ett jävligt tungt projekt framför mig som jag har lovat mig själv att vara färdig med innan jul. Att renovera hallen. Det var när jag var mitt uppe i tentaplugg inför terminens tuffaste tenta som jag fick för mig att påbörja renoveringen av hallen. Jag rev tapeter på en halv vägg sen sa mitt förnuft stopp - att tentaplugg minsann är viktigare än att riva tapeter. Så nu ska jag på en vecka hinna riva tapeter, spackla (har aldrig gjort detta tidigare), slipa, välja ut en snygg, passande färg och måla.

Förutom detta ska jag även hinna handla kvarstående julklappar, många, och slå in dessa, fint.

Ps. I ett sista försök att leta fram julen har jag prytt min blogg i julens härliga färg, röd.

Jul jul strålande jul?

Regnet vinner striden över snön och solen.
Grannens rödblinkande balkongljus sticker i ögonen.
Vinterjackan känner sig bortglömd.
Julhandeln suger åt sig mina pengar.

Ombonade hem med juleljus och juleröd.
Glöggen värmer men elementen fryser.
Adventstaken ligger kvarglömd på vinden.
Konsums lussekatter är torra.

Bibbi 14 år!

Ha den äran på 14-års dagen Bibbi!

Jag är med i tidningen!

Igår hade vi en utställning i skolan där vi visade upp oanvändbara produkter inom sjukvården, som vi har förbättrat och gjort användbara. Min grupp blev intervjuade och fotade av lokaltidningen Folket. Klicka här för att läsa artikeln.

Jag och min klasskamrater.

Landgång eller smörgås?

När min, nu ivägflyttade, syster gick på mellan- och högstadiet och de skulle ha klassfest med medtagen mat, köpte mamma alltid en Landgång till henne. En avlång macka täckt av skinka, ost, grönsaker och diverse pålägg. Som en smörgåstårta men i miniatyr.

Men, varför heter det landgång? Är det för att mackan är formad som en brygga? Troligtvis. Men hur kan de då kalla en rund smörgås för rund landgång? För jag har då aldrig sett en rund brygga.

Mitt förslag är att ändra det löjliga namnet landgång till smörgås. För det är vad det är - en smörgås.

En rund landgång!?

Blå är jag

En vecka.
Två familjemedlemmar till sjukhus.
Blå och förvirrade själar.
Frågetecken.
Och utropstecken.
Tvångströja runt mina armar.
Unken sjukhuslukt.
Osynliga tårar som kvävs.
Den raka ryggen kröks.
Händer som kramar.
Ord som fastnar.
Gråskala.

Fröken Mandarin

Igår fyllde min kära mommi Maj-Lis 85 år. Kalaset var trevligt och det kryllade av den gamla damens barnbarn och barnbarns barn. Min mormor har på senare år fått åldersdiabetes och detta har nu resulterat i att hon måste ta en insulinspruta varje kväll. Med detta får hon hjälp av hemtjänsten, eftersom hennes händer är sjuka och onda av reumatism. Denna speciella kväll bidrar hemtjänsten med en väldigt speciell person. In, iförd i supertajt topp, supertajta jeans och lårhöga stövlar, klampar nämligen Fröken Mandarin. Fröken Mandarin från Tutti frutti, tv-programmet där tjejer strosade omkring i bikini med frukttema, och som leddes av Bruno Wintzell.

Mormor hade ju självklart ingen aning om Fröken hemtjänsts förflutna, men för oss andra blev det både ett och två skratt.

Två steg framåt.

De som känner mig trodde nog aldrig att jag skulle ta tag i mitt körkort, eftersom jag är velig, slö, harig, glömsk och förvirrad. Men nu har jag tagit två steg framåt. Jag har undersökt synen, vilket resulterade i att jag inte behöver ha glasögon när jag kör bil. Och det trodde jag aldrig, jag som ser suddigt på långt avstånd och som knappt känner igen folk jag känner på håll längre. Jag har även bokat in mig på introduktionskursen, som tydligen är ett måste nu för tiden, och detta sker nu på söndag. Jag skulle dock behöva ytterligare en handledare att övningsköra med, en känns lite snålt men framförallt krävande för den utvalde som måste tampas med mig. Så nu måste jag ragga en handledare till...