Rambo i Rombo!

I förra veckan var min klass på en utflykt i Köping. Vi fick vandra en sträcka på drygt fyra kilometer, på Romboleden. Syftet med detta, förutom en skön promenad, är att vi ska skriva en fiktiv berättelse som utspelar sig i dåtid eller nutid, på någon av platserna som omger vandringsleden.

Okej, tänkte jag. Det här kan ju inte vara så svårt.

En vecka senare har jag skrivit en halv A4-sida. Huh! Och då har jag bara kommit till själva kärnan av storyn, där allt ska börja hända. Anledningen till det, är att jag inte vet fortsättningen. Ännu. Och när jag vet att jag verkligen måste prestera, att jag har tidspress, ploppar det upp tusentals andra saker från ingenstans, som jag bara måste göra. Som att läsa andras bloggar. Det har jag verkligen fått dille på, och jag har upptäckt att det är briljonertriljoner gånger roligare än att försöka hitta på en berättelse.

Det skulle vara kul att skriva om något alldeles oväntat. Som att Rambo dyker upp på Romboleden med sin stora pickadoll och allt-i-ett-kniv, som innehåller allt från kompass till tändstickor. Hur han smyger omkring med sin sönderrivna t-shirt knuten runt huvudet, och pepprar ner och slajsar upp alla oskyldiga pilgrimer.

Aaaaarrgh! Splasch! Iiiiiiiih! Pang!

Rambo med sin stora pickadoll.

Eller inte.
Nej, det skulle nog inte fungera. Jag får nog tänka om helt och hållet. Min pojkvän Majki har en väldigt livlig fantasi så jag ska nog fråga honom om han vill bli min musa. Så får det bli, annars slutar det väl med att mitt hår ligger i små testar på golvet efter alla raseriutbrott jag fått på grund av utebliven inspiration och fantasi.