Va? Vad sa du?

När jag var liten hade jag ofta, väldigt ofta, öroninflammation. Därav smeknamnet: Öronbarn. Att ha öroninflammation ofta kan resultera i att man får lite sämre hörsel eftersom inflammationen gärna vill värka hål på trumhinnan. Vilket det gjorde på mig. Inte bara en gång. Nej, många gånger.

Min dåliga hörsel har gjort sig påmind många, många gånger. Inte minst under min skoltid. När jag gick på lekis fick vi alltid ligga i en ring på golvet och vila innan det var dags för fruktstunden. Fröknarna var så finurliga att dem för jämnan uppfann olika "lekar" för vems tur det var att sätta sig till bords. Dessa lekar innebar ibland att vi barn skulle spetsa våra öron. Och då var jag alltid körd. En av lekarna var att man fick gå till bordet när man hörde fröken viska ens namn. Men jag hörde aldrig. Aldrig! Inte förrän fröken sade mitt namn högt och tydligt: SOFIE!

Under gundskoletiden fick vi göra en hälsoundersökning som innefattade en hörselkontroll. Då fick jag ett par hörlurar på mig och meningen var att jag skulle trycka på en knapp när jag hörde ett tyst, nästan ljudlöst pip. Och jag fick chansa hejvilt flera gånger, eftersom jag inte ville verka döv. Men jag måste ju ha lurat skolsyrran lite grann eftersom jag idag sitter här utan hörapparat?

Bristen på hörsel påverkar även mitt vuxna (?) liv. Varje dag präglas av: va? vad sa du? nu hörde jag inte? Kan du ta det igen? Det händer även att jag ofta, för ofta, efter tredje gången som personen har fått upprepa sig, låtsas höra vad den säger och svarar därefter. Och det är inte klokt. Det brukar sluta lite hur som helst.

Men jag har fått bättre luktsinne, inbillar jag mig. När ett sinne sviker förstärks ett annat?

Vinglig vovve

Det är synd om Franke just nu.

Han var nämligen hos veterinären igår och fick en envis och ond mjölktand bortopererad. Han fick tre sprutor direkt när vi kom dit, och under operationen fick den lilla kraken ha en syrgas- och narkostub i luftstrupen, och en narkoskanyl på ena frambenet.

När vi fick hämta hem honom igår så var han trött, groggy och väldigt vinglig på benen. Så nu är det gnyende, ledsna blickar och kärlekstörst som gäller.

För att pigga upp Franke lite köpte jag levergodis till honom idag - och visst lindrar det!

I alla fall för stunden.

Saffran och spackel

För att hjälpa min bristande julstämning en bit på traven ska jag i helgen ställa till med bak. Lussebullar och pepparkakor. För att göra det ett snäpp mysigare ska mina småsystrar, 9 och 14 år vara med. För vad är ett julbak utan barn? Som att dricka glögg utan russin och mandel. För att förstärka julstämningen ytterligare ska jag leta fram en gammal julskiva som ska spelas tyst, tyst i bakgrunden under baket. För visst är julskivor egentligen mer plågsamma att lyssna på än rogivande?

Den tradition som jag och mina syskon har när vi ska baka peppisar och lussebullar, är att vi istället för att använda oss av de gamla vanliga pepparkaksformarna och att forma lussebullarna i dess vanliga "s-form", försöker uppfinna nya figurer. Alla möjliga former och figurer har trätt fram under årens lopp, och det ska bli roligt att se vad kreativiteten tar fram detta år.

Mitt i mina försök att locka fram, de annars så härliga julkänslor som brukar infinna sig så här års, har jag ett jävligt tungt projekt framför mig som jag har lovat mig själv att vara färdig med innan jul. Att renovera hallen. Det var när jag var mitt uppe i tentaplugg inför terminens tuffaste tenta som jag fick för mig att påbörja renoveringen av hallen. Jag rev tapeter på en halv vägg sen sa mitt förnuft stopp - att tentaplugg minsann är viktigare än att riva tapeter. Så nu ska jag på en vecka hinna riva tapeter, spackla (har aldrig gjort detta tidigare), slipa, välja ut en snygg, passande färg och måla.

Förutom detta ska jag även hinna handla kvarstående julklappar, många, och slå in dessa, fint.

Ps. I ett sista försök att leta fram julen har jag prytt min blogg i julens härliga färg, röd.

Jul jul strålande jul?

Regnet vinner striden över snön och solen.
Grannens rödblinkande balkongljus sticker i ögonen.
Vinterjackan känner sig bortglömd.
Julhandeln suger åt sig mina pengar.

Ombonade hem med juleljus och juleröd.
Glöggen värmer men elementen fryser.
Adventstaken ligger kvarglömd på vinden.
Konsums lussekatter är torra.

Bibbi 14 år!

Ha den äran på 14-års dagen Bibbi!

Jag är med i tidningen!

Igår hade vi en utställning i skolan där vi visade upp oanvändbara produkter inom sjukvården, som vi har förbättrat och gjort användbara. Min grupp blev intervjuade och fotade av lokaltidningen Folket. Klicka här för att läsa artikeln.

Jag och min klasskamrater.

Landgång eller smörgås?

När min, nu ivägflyttade, syster gick på mellan- och högstadiet och de skulle ha klassfest med medtagen mat, köpte mamma alltid en Landgång till henne. En avlång macka täckt av skinka, ost, grönsaker och diverse pålägg. Som en smörgåstårta men i miniatyr.

Men, varför heter det landgång? Är det för att mackan är formad som en brygga? Troligtvis. Men hur kan de då kalla en rund smörgås för rund landgång? För jag har då aldrig sett en rund brygga.

Mitt förslag är att ändra det löjliga namnet landgång till smörgås. För det är vad det är - en smörgås.

En rund landgång!?

Blå är jag

En vecka.
Två familjemedlemmar till sjukhus.
Blå och förvirrade själar.
Frågetecken.
Och utropstecken.
Tvångströja runt mina armar.
Unken sjukhuslukt.
Osynliga tårar som kvävs.
Den raka ryggen kröks.
Händer som kramar.
Ord som fastnar.
Gråskala.

Fröken Mandarin

Igår fyllde min kära mommi Maj-Lis 85 år. Kalaset var trevligt och det kryllade av den gamla damens barnbarn och barnbarns barn. Min mormor har på senare år fått åldersdiabetes och detta har nu resulterat i att hon måste ta en insulinspruta varje kväll. Med detta får hon hjälp av hemtjänsten, eftersom hennes händer är sjuka och onda av reumatism. Denna speciella kväll bidrar hemtjänsten med en väldigt speciell person. In, iförd i supertajt topp, supertajta jeans och lårhöga stövlar, klampar nämligen Fröken Mandarin. Fröken Mandarin från Tutti frutti, tv-programmet där tjejer strosade omkring i bikini med frukttema, och som leddes av Bruno Wintzell.

Mormor hade ju självklart ingen aning om Fröken hemtjänsts förflutna, men för oss andra blev det både ett och två skratt.

Två steg framåt.

De som känner mig trodde nog aldrig att jag skulle ta tag i mitt körkort, eftersom jag är velig, slö, harig, glömsk och förvirrad. Men nu har jag tagit två steg framåt. Jag har undersökt synen, vilket resulterade i att jag inte behöver ha glasögon när jag kör bil. Och det trodde jag aldrig, jag som ser suddigt på långt avstånd och som knappt känner igen folk jag känner på håll längre. Jag har även bokat in mig på introduktionskursen, som tydligen är ett måste nu för tiden, och detta sker nu på söndag. Jag skulle dock behöva ytterligare en handledare att övningsköra med, en känns lite snålt men framförallt krävande för den utvalde som måste tampas med mig. Så nu måste jag ragga en handledare till...

Min syster har stuckit!

Efter att ha velat fram och tillbaka under hela sommaren, har systeryster nu bestämt sig och slagit slag i saken. Min syster har farit sin kos. Till kyrkornas stad - Jönköping. Det var med vemod och glädje som jag sa adjö till henne. Det blev ett snabbt hej då, som när man i häftig fart river av ett plåster som sugit sig fast på armens hårstrån. Hellre det än ett långt, tårfyllt och smärtande avsked. Jag har nog inte förstått det riktigt än, eftersom jag inte har fällt en endaste tår. Annars är jag överdrivet sentimental och gråter till Idol eller när Franke lär sig ett nytt kommando.

Men vi ses förhoppningsvis snart igen, jag och min bästa vän systeryster.

Tandvärk

Se upp i trafiken!

Jag har bestämt mig för att ta körkort.

Och jag som knappt har varit i närheten av styrmojängen på motordrivna fordon sedan jag var femton år. Då skjutsade jag min kompis på hennes moppe, jag svängde in på en liten väg som bestod av rullgrus, och resten kan ni lista ut själva. Sedan dess har jag, förutom att olagligt övningsköra utan lämpa i fem minuter i 20 kilometer i timmen, kört sommarstugans åkgräsklippare.

Så jag kan ju inte påstå att jag har någon erfarenhet.

Jag hoppas bara att jag är bättre på att köra riktig bil än vad jag är på att ratta i bilspel.

Franke, min vän!

Detta är min lilla vän Franke.

Med en enkel tulpan på bemärkelsedan...

Grattis på födelsedagen Syster yster!

Många kramar

Grattis på Mors dag lilla mamma

Lilla mamma min, du är:

Bra lyssnare

Rådgivare

Inte ett skvatt egoistisk, utan omtänksammast i hela vida världen

Totalt ödmjuk

Tidernas bästa mamma

Med kärlek
/Soffan

Jag har blivit mamma!

I torsdags förverkligades min och Majkis efterlängtade dröm - vi blev föräldrar åt en liten hundvalp. Ändå ner till Kalmar åkte vi för att hämta det lilla livet, 70 mil fram och tillbaka. Dagarna före vi skulle åka var vi hypernervösa och biljoner frågor bubblade i våra huvuden. Kommer den tycka om oss? Hur ofta ska den rastas? Vad måste vi inhandla? Hur ska han bli rumsren? När och hur mycket ska han äta? Alla dessa frågor (+ en drös till) och all oro blev som bortblåsta när vi väl var framme i Kalmar. Minnet av när vår lilla bebis kommer springande emot oss i full fart kommer jag aldrig att glömma, även om jag som gammal tant får minnessjukan.

Att ha en liten valp, har jag lärt mig, är exakt som att ha en liten människobebis. Sena nätter, tidiga mornar, avbruten sömn flera gånger varje natt och egentid när lilla knytet sussar. Men det är det värt. Det vägs upp av vilda lekar, blöta pussar, nafs i örsnibben, söta gnyenden, himmelska ögon, silkeslen päls och när han hoppar upp mitt knä och lägger sig tillrätta innan han somnar. Vår bebis är den sötaste och minsta krabat jag någonsin skådat!

Jag längtar redan till imorgon när jag kommer vakna av att han gnyende försöker hoppa upp i vår säng!

Jag hälsar vår lilla Franke välkommen hem!

Guldbyxor tack!

För att klara mig ekonomiskt som student har jag två extrajobb. Dels jobbar jag natt som vårdpersonal och dels jobbar jag kväll som fritidsledare. På grund av mina jobb, som jag är i desperat behov av, blir mina studier ofta lidande. Jag orkar eller hinner inte alltid plugga så mycket som jag vill och behöver. Ända sedan jag började studera har jag ansett att jag som student egentligen inte ska behöva jobba extra för att kunna försörja mig. Studierna ska vara ett heltidsjobb men jag studerar 60 % och jobbar 40 %, i bästa fall. I sämre fall studerar jag 100 % och jobbar 40 % vilket betyder att jag får mindre fritid och måste plugga sena kvällar och, egentligen lediga, helger för att få tiden att gå ihop.

Sveriges Radio presenterar idag en undersökning som de utfört bland alla högskolor och universitet i Sverige. Den visar att två av tre skolledningar tror att Sveriges studenter skulle prestera bättre om vi fick mer i studiemedel istället för att jobba extra. Det är ju precis detta som jag har tänkt på under mina två år som hårt slitande student och arbetare. Mats Ericsson som är rektor på Gymnastik- och idrottshögskolan i Stockholm säger följande: ”Extrajobben innebär i praktiken att många studenter idag inte studerar på heltid, något som försämrar studieresultatet.” Har vi något annat val?

Jag har räkningar att betala, skollitteratur att köpa och en mun att mätta. Kläder, skor och nöjen tror makthavarna tydligen inte att jag som student behöver. Den sista höjningen av den lilla studiepengen är ju skamlig! Ynka 300 kronor som knappt märks eller hjälper speciellt mycket i min tunna pluska. Värst blir det i sommar, jag vågar knappt tänka på det. I slutet av maj får jag cirka 5000 kronor i studiemedel av CSN, och detta bidrar till att jag måste jobba som en galning nu i april för att kunna klara mig i juni. Mina studier blir lidande ännu mer. Självklart ska jag jobba i sommar men som timanställd får jag inte ut min lön förrän månaden efter. Och det bidrar i sin tur till att jag måste jobba som en galning även i maj för att kunna klara mig i juli. Mina studier blir lidande ännu mer.

Efter många funderingar och strechande av bekymmersrynkor har jag kommit fram till följande: för att överleva som extrajobbande student måste man vara ägare av ett par guldbyxor och ha förmågan att kunna stanna tiden.

Ljudbok - bra eller anus?

När jag kryper ner i sängen har jag alltid en, förhoppingsvis bra, bok som jag läser några sidor i innan John Blund kommer på besök. Tills för någon vecka sedan. Nu är det min iPod som gör mig sällskap istället, jag har nämligen börjat lyssna på ljudböcker.
I början var jag lite tveksam och vresigt inställd till allt vad ljudböcker hette, men endock med en liten liten gnutta förväntan.

Dom första tio minutrarna fungerar det utmärkt, jag hänger med i handligen och jag lyssnar uppmärksammat. Sedan är det kört. Jag somnar som en stock med lurarna i öronen (såna små hårda som man stoppar in i öronen) och vaknar sedan mitt i natten av att jag har en fruktansvärd värk i öronen. Ljudboken, den rullar på som om ingenting har hänt, rösten mal och mal och mal. Då sliter jag irriterat av mig hörlurarna och somnar om igen efter en stunds muttrande och en snabb onda-ögat-lek mot iPoden.

Dagen efter har jag alltid ett helvete med att försöka hitta kapitlet som jag lyssnade på när jag somnade. Hur långt hann jag lyssna? När somnade jag? är eviga frågor som ständigt dyker upp. Visst är det avslappnande och mysigt att lyssna till Rikard Wolfs röst innan jag ska sussa, men hur i all världen är det meningen att jag ska kunna hålla mig vaken? Ska jag behöva ligga i den oskönaste ställningen som finns, eller ska jag bädda ner mig i köksstolen? Vad krävs?

Det som även stör mig är att jag inte kan se orden och meningarna med ögat, utan bara få dom upplästa för mig. Jag vill kunna se, känna och uppleva orden själv. Se hur orden är stavade, se hur meningarna är uppbyggda, se hur långt det är kvar av nuvarande kapitel. Även om jag inte är särskilt förtjust i ljuböcker kan jag inte sluta lyssna, jag måste ha rösten malande i öronen innan jag ska sussa. Kanske just för att den vaggar mig bättre till sömns än vad någon annan trist film, bok med pytteliten teckenstorlek eller nynnande vaggvisa någonsin gjort.

Om du har sömnproblem och varken lugnande örtte, sömnpiller eller räknandet av får hjälper dig att somna - är ljudbok något för dig. Om du däremot måste hålla dig vaken för att du har ett flyg att passa, är rädd för monstret under sängen eller om du bara vill sätta rekord i antal sömnlösa dygn - är ljudbok inget för dig.

Frågan återstår dock, ljudbok - bra eller anus?

En dröm och ett skvaller besannas - på en och samma dag

Idag besannade Majki en av sina drömmar som han har tjatat och gnatat om att han vill göra i flera år nu. Han lade sig under tatuerarens sylvassa och hämningslösa nål. Eftersom det är hans första tatuering trodde jag att han skulle vara hypernervös, men jag tror nog att jag var den som var mest nervös. Man har ju hört så många skräckhistorier om folk som svimmar, kräks och kissar på sig på grund av den outhärdligt vidriga smärtan. Men inte min Majki. (Tack och lov, vad skulle jag då ta mig till? Utöva första hjälpen som jag fick lära mig genom jobbet på dockan Anni?)

Nej, Majki satt mest och tittade rakt fram utan minsta antydan till oro eller pina. Jag kunde nästan känna smärtan av nålen bara av att lyssna till det irriterande och ilande ljudet. Efter en halvtimma var det klart och Majki sken som en sol. Tatueringen blev superfin och bidrar till att jag allt mer också vill ha en. Jag har tänkt på det fram och tillbaka ett tag men så velig som jag är lär det antagligen dröja tills jag är 42 bast innan jag bestämt mig för ett motiv. Sen tar det ytterligare några år innan jag kan bestämma mig för var på kroppen tatueringen ska sitta. Då kommer jag vara i 60 års åldern, snacka om stålmormor!

Det jag bävar för är att Majki ska få mersmak i överkant av tatueringar och hejdlöst fortsätta kroppssmyckandet tills det knappt finns en enda liten tom hudyta kvar. Kanske låter drastiskt och överdrivet men det finns ju faktiskt vissa som har det begäret. När jag gick i grundskolan hade vi en hjälplärare som hade tatueringar över hela sin kropp förutom i ansiktet. (Skvallrades det iallafall) Idag besannades även det. Inne hos tatueraren hängde det nämligen ett stort fotografi på denne lärare. Iförd byxor i och för sig, men hela överkroppen var naken och såg ut som ett överfullt målarblock. Tatueringarna täckte hela hans överkropp! Snyggt tycker vissa, sådär tycker jag.

Hade jag haft en digitalkamera hade ni fått se Majkis tatuering, men nu har jag ju ingen, så ni får allt undra och flundra. Jag skyller på jultomten som inte gav mig ett hårt paket i julas!

Våren äro kommen

Vårtecken som jag har lagt märke till:

Myrstack.

Citronfjäril.

En trött och tjock humla som höll på att krocka med mig.

Äckliga flugor som antingen surrar lite nyvaket, eller som fortfarande ligger och sover utanför vårt förråd på vinden.

Glassar - jag har redan ätit för många glassar, och sommaren som inte ens har kommit än.

Pluggvägran - det är ju så mycket trevligare att strosa omkring ute i solen och dricka kaffe på balkongen än att sitta instängd framför datorn.

Tåbira - det är nog dags att ställa in vinterstövlarna i garderoben.

Solens sken som avslöjar hur smutsiga mina fönster är, och hur dammigt det egentligen är i lägenheten.

Semesterplaner - jag och Majki har så sakteliga börjat planera vår sommarsemester.

Grill - när jag och Majki var ute och promenerade härom dagen såg vi några som startade igång engångsgrillen.

Joggare - ivriga och hurtiga som bara den ses dom kuta omkring staden vid alla tänkbara och otänkbara tidpunkter.

Vovvsingar - dessa söta vänner lufsar runt och leker med sina mattar och hussar i parker. (Jag och Majki har i evigheter pratat om att skaffa oss en liten dvärgpinscher, och att se alla dessa söta vovvar gör att jag vill, vill, vill ha ännu mer!)

Balkonghysteri - det kryper i hela min kropp av balkonghysteri. Jag vill snarast möjligast fixa balkongen till en mysig våridyll med blommor och trätrall.

Glada människor - dom flesta tycks ha vaknat upp ur vinterdvalan, förutom Macke som är en antivårare.

Loppisfreak och en djävul till tand

Idag har jag irrat omkring på loppisar med Bästisen och hans Basa-girl. Värst var det på Pingstkyrkans loppis där det kryllade av folk, särskilt pensionärer. Inget ont om dom, jag menar dom har ju byggt upp landet och hela den biten, men jävlar i havet vad söliga och pillriga dom är. Små små bäbissteg och allt ska pillras och kännas på, och synas in i minsta detalj. Eftersom jag ibland har lite problem med stora och trånga folkmassor, fick jag vid flertalet tillfällen räkna tyst till tio och ta flera djupa andetag för att inte slå mig för bröstet och vrålskrika: "Skingra er, jag måste ut härifrån!" Det var rumpor, knän, fötter, och armbågar. Varav en armbåge stångade min högra tutte (vilket roligt ord!), när jag hade fått nog av loppisfreaken och var på väg ut till friheten. Fy skäms gubbe lilla!

Loppisturen fortsatte vidare till tre andra butiker som var betydligt lugnare och där freaken lyste med sin frånvaro. Rundan avslutades på favvobutiken Ankis Loppis & Nostalgi, som är inriktat på 50-, 60, och 70-tals prylar, där jag fyndade lite roliga grejer. En kaffeburk (som Majki tyckte luktade gamla farbröder, och som han noga påpekade att jag minsann måste diska noga flera gånger innan den får tas i bruk, meh!), en gul handspegel, en gullig röd portmonä och ett supersnyggt kakfat i teak.

Hela helgen, så här långt, har jag lidit av en fruktansvärd tandvärk i en trilskande och djävulsk visdomstand. Den värker och ilar och gör så att jag har stora svårigheter med att äta. Till råga på det, ger den mig även isande huvudvärk och bultande nackvärk som vägrar att ge sig oavsett x antal värktabletter. Tanden ska inte få vinna striden därför tänker jag dränka en bomullstuss i sprit, och med både nöje och fasa trycka dit den i tanden. Förhoppningsvis stillar spritbomullstussen värken, annars får jag väl tvinga i mig några bedövande klunkar av alkoholen.

Plattfötter och stora stortår

Vad är det med fötter egentligen? Förutom att dom ser äckliga ut, känns äckliga och ibland luktar äckligt? Lotten bloggade om komplexet fötter idag, och då kom jag att tänka på mina egna. När jag gick i 7:an på högstadiet var det coolt och snyggt att ha stora fötter, så stora att vissa till och med köpte för stora skor. Sedan huxflux var det häftigt och very important att ha små fötter varav jag gick och köpte ett par för små Dr Martens. Som klämde, mosade och gav mina fossingar skavsår. Jag stod inte ut länge med dom, och inte dom med mig.

Förutom att jag vill ha smalare spiror, atletiska armar, magrare mage och snyggare stuss så vill jag ha mindre fötter. Inte på längden utan på bredden. Jag har alltid haft komplex för mina plattfötter och för mina stora stortår. Jag har alltid velat gömma dom när jag har varit barfota, och jag har sällan haft på mig öppna skor. Tills nu. Nu struntar jag i (inte helt men nästan) om mina fötter är lite breda eller om mina stortår är lite stora. Jag står iallafall stadigt på jorden tack vare dom. Det är ju trots allt, enligt den gamla sanna klyschan, insidan som räknas.

Ps. Det är fem sopbilar som far runt utanför och sopar gatorna rena och fina igen. Jiiihoo, som jag har längtat efter det vårtecknet!

Veliga vädergudar

Hur ska vädergudarna ha det?

Ena dagen är det vårvarmt, andra dagen är det vinterkallt. Växlandet i vädret resulterar i att jag stänger av, sätter på, stänger av och sätter på elementen hela tiden, för att jag antingen svettas eller skakar. Jag byter mellan vinterjacka och vårkappa likt en jojo. Jag pendlar i humöret mellan att vara vårglad och vinternere.

Nu får ni allt ta och bestämma er!

Rastlöshet upphöjt till tre = tokfia

Den gångna helgen har passerat i lugnets tecken. Nästan lite för lugn visade det sig idag på förmiddagen, när jag fick värsta tokrycket och började städa som en galning. En tokryckstädning som går ut på att jag, förutom att damma och dammsuga, även sorterar bland papper. Den här typen av städning är inte alltid så effektiv eftersom vissa papper, som egentligen inte alls ska kastas, åker i soptunnan ändå eftersom jag inte vet var jag ska göra av dom. Om papprerna inte åker ner i sopen åker dom ner i en låda, redan överfull av papper, med argumentet "där inne syns dom iallafall inte". (Lådorna, om något, skulle verkligen behöva en tokfiastädning)

Efter städningen var jag ännu inte nöjd, utan gav mig iväg på en långpromenad med Lillstrumpa och Raz. Det resulterade i att vi, som nyfikna pensionärer, stannade till utanför ett hus som var bevakat av polis, brandbil och ambulans. Efter en stund tröttnade vi dock eftersom inget spännande hände. Det enda vi fick se var en brandman som gick uppför en stege och kikade in genom ett fönster, för att sedan klättra ner igen och fortsätta samtalet med dom övriga ur räddningsstyrkan.

Eftersom varken städningen eller promenaden fick min rastlöshet att stilla sig beslutade jag mig för att koka en köttfärssoppa. En köttfärssoppa för minst 300 (!) personer visade det sig, och som kommer att räcka i ett år! (Hur tänkte jag där?) Nu till kvällningen börjar jag dock känna att min rastlöshet äntligen börjar slå sig till ro, även om jag idiotiskt nog, drack kaffe för en timma sen.

För ett tag sen blev jag medlem i CityPolarna på nätet. Det är en kul grej om man vill lära känna nya människor runt om i landet, och om man vill knyta nya kontakter. Än så länge verkar det inte vara så många med från tuna, men jag hoppas på fler! Där har jag lämnat ett förslag på en skrivcirkel eftersom jag vill skriva, skriva, skriva och hoppas på att det finns några fler än jag som vill det. Om det är någon som är intresserad så hojta till!

Med facit i handen är jag glad över den lugna helgen, med tanke på att jag kan behöva mina krafter imorgon, när jag ska skriva en populärvetenskaplig text och hjälpa Systeryster att flytta.

Back on track

Nu är jag back on track, eller åtminstone på god väg! Det känns härligt att jag imorse äntligen vaknade upp med ett leende och inte med en surmulen blick. Kanske hinderbanan är över för denna gång!

En kort hyllning till våren, som jag hoppas har kommit för att stanna:

Solen värmer bleka zombies
Fåglar berättar om sina äventyr
Alla väntar ivrigt på sopbilen
Titta, en fluga!

Bort med stövlar och bylsiga jackor
In med converse och nyinköpta vårkappan
Mopeder grävs fram ur garagen
Jag vill hoppa hopprep!

Jag har blivit utmanad av Mackitzo - detta kommer dock några dagar efter utsatt datum men bättre för sent än för tidigt- så here we go!

“Varje spelare börjar med att skriva sex underliga/egendomliga saker om sig själv. Bloggare som blir utmanade ska skriva sex saker om sig själv i sin blogg och samtidigt ange reglerna för spelet. Bloggaren väljer sex nya bloggare och gör en lista av deras namn. Efter att det är gjort skriver bloggaren en kommentar i deras bloggar för att låta dem veta att de har blivit utmanade och att de ska läsa ens egen blogg för mer information.”

1) Jag kan inte göra två saker samtidigt.
När jag till exempel tittar på tv är jag helt okontaktbar. Jag kan vara delaktig i ett samtal med att svara mm, jaa, eller neej, men när jag i själva verket inte hör någonting, nada!

2) Jag har 11 olika smeknamn.
Dessa smeknamn har dykt upp på flera olika sätt, det ena mer underligare än det andra.
Här är alla utan inbördes ordning: Soffan, Soffi, Sushi, Sossi, Sasha, Råttan, Malmstrumpa, Lillmes, Mesklutt, Gos och Gullis. (Var god och ta inte dessa i användning!)

3) Jag kan fastna med min blick.
Omedvetet kan jag fastna med blicken på någon eller något, vilket kan bli ganska pinsamt. Personen ifråga kan känna sig illa till mods av att jag sitter och stirrar, med all rätt! Men, det är inte min mening. Jag har faktiskt haft den åkomman ända sen jag var liten kicka. Då kunde jag nämligen ogenerat och oförstående med min stirrblick, stå och glo och lyssna på okända människor som samtalade. Fy skäms Sossi!

4) Jag kan retas utan dess like.
Jag älskar och har alltid älskat att reta gallfeber på mina syskon, särsilt de som är yngre än mig, hehe!

5) Jag inväntar till att göra allt i sista sekunden.
Jag lär mig aldrig att vara ute i god tid, men på något underligt sätt intalar jag mig att sista-sekunden-bestyr bidrar till en positiv stress, som jag bara måste ha för att överleva. Man lär sig inte alltid av sina misstag!

6) Jag kan inte passa tider.
Jag kommer ofta försent till möten med vänner och syskon, samt till föreläsningar i skolan. Angående jobbet, så kommer jag ofta prick den tiden som jag börjar jobba. Mina förseningar beror inte på att jag dissar eller inte har någon respekt för mina medmänniskor, jag är bara tidsoptimist! (Förlåt mig för alla gånger jag har kommit försent, och förlåt mig för alla gånger jag kommer att komma försent!)

Brutet löfte

När jag startade min blogg hade jag som löfte att jag skulle skriva ett inlägg varje dag. Nu har jag inte skrivit ett inlägg på... alldeles för lång tid. Jag har inte haft ork eftersom jag är mitt i en svacka utan ände, som det känns just nu i alla fall.

Det löser sig säger alla. Och oftast brukar det alltid lösa sig, men det är svårt att tro det när man är mitt i skiten.

Men det kommer nog lösa sig, till slut. Hakan upp!

Pölsan som innehåller allt

Recension av romanen Pölsan av Torgny Lindgren

Pölsan av Torgny Lindgren utspelar sig i Västerbottens inland under 1940-talet när lungsoten härjar. I byn Avabäck bor en man som skriver notiser om det som händer i bygden. En dag får han ett brev av tidningens chefredaktör som förbjuder honom att skriva, eftersom han anser att mannen har uppdiktat innehållet i notiserna. Notisskrivaren lägger därför ner pennan och lämnar det han påbörjat. När han 53 år senare bor på ålderdomshemmet läser han i tidningen att chefredaktören har avlidit. Först nu tar han upp pennan igen. Notisskrivaren tar vid sitt skrivande där han en gång för länge sedan startade, och här börjar berättelsen om Avabäck och de säregna människorna som lever där.

Den nye skolläraren Lars Högström, som påstår att han är immun mot lungsoten, anländer till byn. Och några veckor senare dyker den mystiske mannen Robert Maser, som påstår att han lider av minnesförlust, upp i en buss omgjord till en rullande textilvaruhandel. Båda männen tycker om att sjunga och sången förenar dem i vänskap. De upptäcker även att de har ett annat gemensamt intresse, pölsan. Männen börjar en resa vida omkring bland byarna för att finna den optimala pölsan. Pölsan som innehåller allt.

Romanen växlar mellan dåtid, när jakten på pölsan utspelar sig, och nutid, när notisskrivaren arbetar på sin notis på ålderdomshemmet. Läsaren får uppleva vänskapen mellan Robert och Lars, men även vänskapen som växer fram mellan notisskrivaren och vårdbiträdet Linda. Torgny Lindgren skriver med ett ålderdomligt språk och med en del dialektala ord utan att det blir krångligt och svårt att läsa – snarare tvärtom. De ålderdomliga och dialektala orden fungerar utmärkt i sitt sammanhang och bidrar till den tilltalande stilen som följer romanen igenom.

Pölsan är varsamt rolig, fantiserande och innehåller mysiga miljöskildringar och kärleksfulla personbeskrivningar. Lungsoten som drabbar många liv under romanens gång skildras trovärdigt och starkt av författaren med hjälp av både hörsel- och synintryck. Torgny Lindgren använder sig av metaforer på ett skickligt och tydligt sett, och de korta meningarna bidrar till att boken blir enkel att läsa. Det enda som stör läsrytmen är små faktarutor och dödsannonser som dyker upp här och var i texten. Avslutningen av Pölsan lämnas en aning öppen, och detta skapar funderingar och frågor hos mig som läsare. Det som jag fortfarande funderar på är om den optimala pölsan finns i verkligheten?

Sofie till rektorn

13.00 Om en halvtimme har jag medarbetarsamtal med min chef. Och jag är nervös. Jag förstår inte varför jag blir så nervös. Det känns som att jag ska bli inkallad till rektorn för att jag har gjort något galet. Inte för att jag har blivit inkallad till rektorn någon gång, men jag kan föreställa mig att det är ungefär samma känsla som jag har nu.

Det pirrar i magen, händerna skakar lite och koncentrationen har flygit sin kos.
Pust!

14.50 Samtalet med chefen gick kanonbra! Nervositeten släppte i samma stund som jag steg innanför dörren. Det gick lätt, smidigt och jag lyckades även klämma in att jag inte är nöjd med min nuvarande lön.

Magpirret är borta, händerna stabila men koncentrationen har fortfarande inte visat sig. (Kanske ska ta en lyxig eftermiddagsnap)
Puh!

Maxisyster 16 år

Vad är det för dag idag? Jo, det är min Maxisysters födelsedag! Hurra, hurra, hurra, hurra!

Eftersom hon tycker att halsduken är snygg som äntligen är färdig efter många månaders slit, ska hon få den av mig i födelsedagspresent. Jag hoppas att hon kommer få användning av den, och att den kommer värma henne kalla vinterdagar som denna.

Grattis på 16-års dagen gumman!

En engelskalektion tack!

Hur kass är jag på engelska egentligen? Idag besannades det. Min Midisyster, 13 år, var här och det var meningen att jag skulle hjälpa henne med en engelskaläxa som hon släpade efter med. Jag var tvungen att tänka efter, inte en gång utan tre gånger innan jag kom på dom rätta orden och böjningarna som hon hade problem med. Jag tackar mitt svensk-engelska lexikon som jag har på datorn, men även min livlina Bästisen som hjälpte oss med en krånlig böjning av ett ord. Kan det vara så att det egentligen är enkelt, med tanke på att det är engelska på sjundeklassnivå, men att jag tänker i för krångliga banor? I hope so!

Den här helgen har varit så lugn och skön som jag hoppades på. Välgörande promenader, god mat - tack Lillstrumpa och Razz för middagen! - sovmorgnar, tv-spelande och slött tv-zappande.

Trytande tålamod, mutor och korvätning

Det blev inte bara ett avsnitt av Band of brothers igår kväll, det blev tre. Den serien är så spännande, rörande och realistisk att jag bara vill ha mer! Det blev orsaken till att min sovmorgon blev en aning längre än vad jag hade planerat, 11.30!? Skönt att sussa ut men jag var lite seg i huvudet när jag vaknade.

Segheten försvann garanterat efter att vi hade anlänt till IKEA. Det kryllade av folk, vilket vi hade kunnat lista ut i förväg eftersom det är löningshelg. Trångt, varmt och ett tålamod som höll på att ta slut. Men jag hittade några roliga grejer: en tv-bänk, gardiner till sovrummet, en bordslampa, en gardinstång, lite presentpapper och glödlampor. Och så självklart två kokta korvar efter ruschen och efter den långa väntan i kön till kassan, eftersom vi självklart valde fel kassa, den söliga kassan.

Så fort jag kom hem kastade jag mig över ihopsättandet av den nya fina tv-bänken. Det gick ganska smärtfritt med tanke på hur krångligt och knepigt det kan vara att få ihop ikeamöbler. Lampan satte jag nyss ihop och den får pryda det annars så mörka fönstret i matrummet. Gardinerna ville jag superdupergärna sätta upp men, men, men gardinstången glömde jag kvar i styvfars bil. Hm.

Min minisyster, åtta år, följde med oss till IKEA idag. Det var första gången som hon skulle dissa bollhavet och verkligen följa med in i butiken Efter en stund såg hon lite purken ut och då fick hon hoppa upp på vagnen (en sån som man har stora tunga varor på som man hämtar på ta-det-själv-lagret), och hon blev genast lite gladare. Men det höll inte i sig särskilt länge, nu ville hon promt till bollhavet! När vi kom till barnavdelningen sken hon upp när hon fick syn på ett rosa prinsessrum. "Ååh, ett sånt här rum vill ja ha!" Vi fick lirka lite med henne för att vi skulle få komma därifrån någon gång. Efter ytterligare en stund började hennes tålamod tryta igen, men jag mutade henne med en glass som hon skulle få så fort vi betalat våra varor. Det bet, men Minisyster kommer nog att dissa butiken nästa gång, och satsa på bollhavet istället.

Stort Ps. Jag tittade nyss min mejl, och jag klarade förvånansvärt nog duggan som jag hade igår. Jag känner mig otroligt glad och lättad!

Långhelg

Inatt sov jag mellan tre och fyra timmar, och de stunder jag sov drömde jag om alla termer och begrepp som jag hade pluggat in till duggan. När jag gick till skolan var jag coollugn, när jag satt och väntade på att läraren skulle dela ut duggan var jag coollugn, men när jag började bläddra i duggan övergick det coollugna till små krypningar i händerna, armarna, benen och tillslut i hjärnan. Jag blev nästan nollställd! Det första jag tänkte var; hur kunde jag förbereda mig så kasst? Efter en stund försvann krypningarna med min besvikelse över mig själv. Det var inte så illa, jag svarade självsäkert på en hel del frågor, men jag chansade också på en hel del frågor. Jag har inte vågat kolla upp de rätta svaren i mina anteckningar än, jag tar smällen, eller förvåningen om jag har klarat mig, sen!

Efter att ha sovit middag, det är så lyxigt att kunna göra det, skrev jag bokrecensionen som skulle vara inne idag. Jag blev supernöjd med resultatet! Så ikväll har jag bara softat och mysigt med kinamat, tv-serierna Dexter och Heroes, och med min Majki. Jag planerar att fortsätta min långa helg, fredag till måndag, i ungefär samma stil. Soffläge, god mat, snask, min dator och framförallt melodifestivalen. Men innan jag kan göra det ska jag åka till Ikea med mamma och styvfar imorgon, det är alltid lika roligt och inspirerande. Alltid hittar jag något som jag släpar med mig hem, är det inte värmeljus så är det en lampa, är det inte handdukar så är det köksredskap.

Innan jag ska sussa nanna ska jag avsluta den här sköna kvällen med att titta på ett avsnitt av Band of brothers på dvd.

Dugga - check
Recension - check

Plugga till dugga

Nio timmar kvar till duggan och inte ens hälften av det jag ska kunna har fastnat i mitt lilla huvud. Jag förstår inte varför det har varit så knepigt den här gången? Allt känns som en enda röra. Perspektivmarkörer, stilaxlar och morfologisk nivå, vad är det?
Ett tag tänkte jag ge upp och strunta i att gå dit imorgon, men tacke vare min bästa och sämsta egenskap - envisheten -vägrar jag att lämna walk over. Jag går dit, gör mitt bästa och sen får det bära eller brista. Som tur är kunde jag mejla in min bokrecension imorgon under dagen, så den har jag inte ägnat en tanke åt så här långt. Det är morgondagens problem, efter duggan.
Nu måste jag fortsätta plugga till min dugga.

Lyckospark till mig själv!

Plugg till förbannelse

På torsdag har vi dugga i kursen Skrivteknik. Jag har börjat plugga men inte kommit så långt som jag hade hoppats på när det endast är två dagar kvar till upp till bevis. Men det är inte allt. På torsdag ska vi även lämna in en bokrecension. Why oh why lägger dom alltid alla saker sist i kursen? Jag förstår inte hur jag ska kunna koncentrera mig på att plugga inför duggan och samtidigt skriva en recension... Iallafall så ska jag recensera Pölsan av Torgny Lindgren som är en väldigt mysig och för mig, tilltalande bok. (Jag kanske lägger upp recensionen här sen)

Den senaste veckan har varit full av skolarbeten och vanligt arbete. Texten om Romboleden + jobba natt + stilanalys + jobba på fritidsgården + dugga + bokrecension = trött, stressad, otålig, puh!

Jag ser fram emot fredag, då ska jag ta en välbehövlig sovmorgon, strosa runt i morgonrocken och spela ps2. Hela dagen!

Klart slut

Sofie här, kom!

Ville bara lätta mitt hjärta och berätta att jag igår natt klockan 01.34 äntligen blev färdig med min berättelse om Romboleden.

Klart slut

Ta släkten vid hornen

Jag sitter och äter frukost, (jag vet att det är lunchdags, men jag sov till tio och blev inte hungrig förrän nu) läser bloggar och väntar på Anjas åk. Det är Lillstrumpan som har ökat mitt intresse för skidåkning. Om jag känner henne rätt så har hon säkert pluggat in hörlurarna och sitter och lyssnar med andan i halsen på jobbet just nu. Hon vill inte missa en sekund! Jag hoppas bara att hennes chef Hökögat inte är på sin hökögarunda när Anja swoschar ner för backen och Lillstrumpa hoppar upp och ner och försöker viska, kom igen, kom igen, så tyst som möjligt för att inte avslöja sitt brott.

Majkis farmor fyller beundransvärda 90 år och därför ska vi slå på den stora trumman, baddabaddadunkdunkdunk, genom att fira henne på restaurang ikväll. Det ska bli supertrevligt men jag måste erkänna att jag är lite nervös. Inte för att äta på restaurang. Utan för att släkten på Majkis pappas sida kommer. Jag blir alltid lite nervig när jag ska träffa människor jag aldrig träffat förut, och särskilt när dom tillhör la släktia.


Iiiiiih, nu är det Anjas tur! Spännande! Hon går högt, halvsekunden före Bent, hon håller i linjen precis som på träningen, hon ökar avståndet, iiiiiiiih, oj, vad hon flög! 1.11.00! I ledningen! Jiiiiiihooo!

Som tur är kommer det vara barn med på middagen. Det blir så mycket roligare och mer avslappnat när barnen geggar, pratar och tjatar. Fokus hamnar mer på dom på något sätt. Kanske jag lider av något socialt-missanpassad-rädd-för-släktingar-syndrom? Nåväl, syndrom eller icke syndrom, det är bara att ta släkten vid hornen och få det avklarat.

Nu ska jag hålla tummarna för att Anja får hålla ledningen, läsa lite fler bloggar och sist men störst, försöka komma på fortsättningen på berättelsen om Romboleden.

Spegling av mig

Tyst och blyg.
Unik men kal.
Mjuka,
och hårda former.
Sex strängar som symboliserar dess personlighet.
Blyg.
Nyfiken.
Busig.
Lojal.
Glad.
Tankfull.
En vän som väntar.
Vill bli kramad, uppskattad och älskad.
Användarna nyttjar strängarna flitigt.
Ibland så hårt att en av dem går av.
Omöjlig att reparera,
inte ens med de mjukaste ord.
Skalet är nött och vittnar om dess ålder.
Insidan är livfull men skör.
Med hjälp av tidens äldsta knep kan man få den att berätta allt.
Vill vistas högt, högt upp för att synas.
Men står i hörnet.
Tyst och blyg.
Unik men kal.

Rambo i Rombo!

I förra veckan var min klass på en utflykt i Köping. Vi fick vandra en sträcka på drygt fyra kilometer, på Romboleden. Syftet med detta, förutom en skön promenad, är att vi ska skriva en fiktiv berättelse som utspelar sig i dåtid eller nutid, på någon av platserna som omger vandringsleden.

Okej, tänkte jag. Det här kan ju inte vara så svårt.

En vecka senare har jag skrivit en halv A4-sida. Huh! Och då har jag bara kommit till själva kärnan av storyn, där allt ska börja hända. Anledningen till det, är att jag inte vet fortsättningen. Ännu. Och när jag vet att jag verkligen måste prestera, att jag har tidspress, ploppar det upp tusentals andra saker från ingenstans, som jag bara måste göra. Som att läsa andras bloggar. Det har jag verkligen fått dille på, och jag har upptäckt att det är briljonertriljoner gånger roligare än att försöka hitta på en berättelse.

Det skulle vara kul att skriva om något alldeles oväntat. Som att Rambo dyker upp på Romboleden med sin stora pickadoll och allt-i-ett-kniv, som innehåller allt från kompass till tändstickor. Hur han smyger omkring med sin sönderrivna t-shirt knuten runt huvudet, och pepprar ner och slajsar upp alla oskyldiga pilgrimer.

Aaaaarrgh! Splasch! Iiiiiiiih! Pang!

Rambo med sin stora pickadoll.

Eller inte.
Nej, det skulle nog inte fungera. Jag får nog tänka om helt och hållet. Min pojkvän Majki har en väldigt livlig fantasi så jag ska nog fråga honom om han vill bli min musa. Så får det bli, annars slutar det väl med att mitt hår ligger i små testar på golvet efter alla raseriutbrott jag fått på grund av utebliven inspiration och fantasi.

Åldersnoja

Ända sedan min tjugoårsdag har jag haft åldersnoja. Jag minns att jag den dagen vaknade med ett fruktansvärt dåligt humör. Jag ville inte fylla år. På det här sättet har det sedan fortsatt.
År efter år.

När min födelsedag närmar sig, närmar sig även det fruktansvärda jag-vill-inte-fylla-år-humöret. Jag vill inte bli äldre helt enkelt. Jag ställer till med muffinsbak och tårtkalas, men inte för min egen skull, utan för min kära familj som så gärna vill fira mig.

Min babybror fyllde tjugo förra veckan, men det känns som om han fortfarande är sju. Det får han höra ofta. För ofta.

Snart vankas min tjugosjuårsdag. Och jag ska göra allt för att försöka hålla mitt fruktansvärda jag-vill-inte-fylla-år-humör på betryggande avstånd.

Annars kommer väl DET ge mig gråa hår.

Hyenorna skrattade, gamarna log

Det här är en skoluppgift som max fick innehålla 500 tecken. Lotten Bergman ska lämna kommentarer till den, det ska bli spännande! Lottens blogg kan ni läsa här www.lotten.se

När jag är ledsen eller när jag har sårat någon brukar jag nynna på textraden ”Hyenorna skrattade, gamarna log”, från Lisa Ekdahls låt med samma titel.

När jag känner mig blå, när jag känner mig dum. Då ser jag hur dom cirkulerar utanför mina fönster, vaktande. Hyenorna med spegelskärvor till tänder, gamarna med blod i blicken. Farligt nära men ändå på betryggande avstånd.

Jag vet att dom gläds åt min olycka, åt min förtvivlan. Men återigen är jag stark nog att skrämma iväg dom. Med ett leende, och med ett skratt.

Äntligen!

Min alldeles egna blogg! Jag är superglad, förväntansfull men framförallt ivrig. Jag längtar tills jag kommer igång med att skriva. Skriva, skriva, skriva.
Klockan är snart halv tre på natten, och sängen lockar med sin gosiga kudde och med sitt fluffiga täcke, men jag var bara tvungen att skriva några rader för att stilla min entusiasm. För att jag är så superglad, förväntansfull och ivrig.
Natti!